Vita byxan

Redan första terminen på universitetet trillade jag dit direkt. För vita byxan. Pappa var i upplösningstillstånd. En man med vita byxor som brydde sig om handväskor. Det där kunde bara sluta illa. Det gjorde det i och för sig också. Men inte på grund av pappas uppfattning om den metrosexuelle mannen. Inte heller för att han var ungefär var dubbelt så lång som jag. (Vilket iofs är lite av ett krav jag ställer eftersom jag själv är kort. Det låter ologiskt, men är det inte. Om mannen ifråga inte är riktigt lång kan jag tyvärr inte få pojkbarn. Korta män har nämligen ofta dålig självkänsla och måste träna tills de ser ut som kuber. Kubmän är något jag förknippar med låg intelligens, guldkedja runt halsen och en för liten åtstramande tight vit t-shirt från Brothers. Inget av det är något som jag tycker särskilt mycket om. Och ingen vill ju föda ett barn till jorden som har dåliga förutsättningar redan från början. Så om jag träffar en kort man så måste vi abortera bort alla eventuella pojkfoster. Och jag vet faktiskt inte riktigt om man kan se kön så tidigt att man sedan kan göra abort i rätt tid? Och oavsett så vet jag inte om jag tycker att det är ett vidare moraliskt förfarande. Dessutom är jag själviskt nog inte speciellt lockad av tanken att behöva göra några aborter överhuvudtaget.)

Vi träffades i kafeterian på biblioteket. Han var vän till en vän. Jag var ung och konstant fnittrande. Vi hade våra bästa dagar i den där kafeterian. Lite pluggande, mycket skratt. Det mesta gick ut på att rangordna killar. Tydligen var vi alla andras mardröm. Så bra gick det alltså med vuxenheten. Vita byxan tog mig med storm. (Och mina vänner också, däremot inte riktigt i samma bemärkelse, till och med vid den här tiden kändes vita byxor lite som något hämtat ur en nittiotalssåpa, och de var så bländade av vitheten att de inte riktigt kunde se personligheten bakom det där skenet). Vita byxan skrattade nämligen åt mina skämt. En av de bästa egenskaperna man kan ha enligt mig. Vita byxan och jag började gå hem med varandra efter en inflyttningsfest där jag mutat min bästa vän till att bjuda med mig. Han hade en fantastisk lägenhet som han tyvärr delade med andra vita byxor. Vi hade sex på köksbänken när alla gått hem och jag var förtjust när jag hittade hans dyra ansiktskrämer på morgonen. Vi gick på dejt vilket var en totalt ny umgängesform för mig. Vi hade mer sex. Det var det bästa jag varit med om. Antagligen för att jag inte varit med om alls mycket av den varan tidigare. I jämförelse så måste det ju varit den ultimata upplevelsen att det faktiskt kändes bekvämt. Han fick komma och hämta mig på min invigningssittning som student. Jag hade inte ens lyckats ta mig igenom efterrätten. Det var min uteblivna bordsherres fel. Han hade lämnat mig, en nybliven liten studentprettotjej med dubbla spritransoner. Eftersom gratis är gott så blev kvällen inte långvarig. Jag råkade tåflörta med min bordsdam på andra sidan. Det uppskattades inte eftersom hon också raggade på den snygga killen brevid henne. Sen är det lite oklart. Men vita byxan hämtade iaf upp mig ur en bil med en kinesisk restaurangägare utanför sin lägenhet en timme senare. Ungefär klockan halv elva. Det var ett ytterst skrämmande beteende av mig själv. Att hoppa in i en bil med en främmande man skulle ha varit ett ytterst otänkbart beteende ett halvår tidigare. Mammas ord ringer fortfarande i öronen. Ja, på det stora hela så är det fortfarande en ytterst skrämmande tanke. Det tyckte nog vita byxan också. Men han hällde i mig lite vatten och stoppade ner mig under täcket. Vi hade en underbar morgon tyckte jag och tackade mig själv för att jag oftast inte kräks när jag dricker.

Vita byxan och jag hade precis samma humor. Tror jag i alla fall. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå hur man kan vara kär i någon för att man har så fantastiskt kul tillsammans utan att den andra personen är kär tillbaka. Det skulle ju innebära att man har kul med sig själv bara. Och det borde man ju inte kunna ha. Roligheten måste ju uppstå i någon slags symbios? Hur som helst. Jag var upp över öronen förälskad. Jag tror att det var den första som jag verkligen tyckte om på ett annat sätt än besatthetstrånande efter den snygga killen. Den första som jag verkligen tyckte om för vem han var. Det var åtminstone inte för de vita byxornas skull.

Men som sagt. Det slutade inte bra. Jag viste också det. Att något var fel. Det var jag som var i ett underläge. Det var jag som ringde. Som gick till festerna där han kunde befinna sig. Det var han som nästan var färdig och bodde i en vacker lägenhet och var äldre, medan jag var ny student som bodde på korridor och kände mig som jag var i ett barn fast jag inte riktigt viste varför. Vi var på väg hem efter en fest. Hem till mig. I korsningen utanför porten stannade han. Det var mörkt och kallt. Det var inga människor alls, bara det där vita gatlyseljuset. Han berättade att han tyvärr var kär i någon annan. Denna annan visade sig dessutom vara min ständigt eftertrånade kusin. Samtidigt som det såklart var lite äcklande att inse att vi legat med samma kille så var mitt hjärta krossat. Jag var förstörd och han var ledsen. Jag sprang därifrån, över gatan, in, hem. Gråt i halsen och stenar i hjärtat. Han ropade efter mig. Han var bra. Jag kunde inte säga något ont om honom alls. Det gjorde mig ännu argare. Därefter var jag lite tystare i kafeterian och inte riktigt lika skrattande. Det är så himla svårt att vara arg när man är kär och har ett krossat hjärta. Det är underligt, att man kan fortsätta tycka om någon som inte vill ha en. Man borde ju inte kunna tycka om någon som inte tycker om en själv. Det är ju höjden av otrevligt beteende mot en själv. Men så logiska är inte känslorna. Man måste skilja mellan fakta och känslor sa alltid mannen från Argentina. Det här var ju långt innan jag träffade honom. Men jag antar att jag inte var bättre på det då än nu. Och den stackars vita byxan hade ju faktiskt ingen aning om någon av de här sviterna. Han är fortfarande en underbar man. Vi fortsatte gå hem med varandra långt efter det här. I pauserna mellan våra respektive förhållanden. I början gjorde det fortfarande fruktansvärt ont. Det kändes som jag hade någonting som han borde veta, men som jag aldrig kunde ge. Det var en tyngd. Men den gick bort tillsist. Tiden läker faktiskt kanske alla sår. Det är svårt att tro på med de nuvarande. Men i en tillbakablick så verkar det faktiskt troligt. 


Jag vaknade brevid vita byxan för några månader sedan. I en helt annan stad. I en helt annan lägenhet. Inte alls med samma roller längre. Men vi gick fortfarande en promenad i februarikyla. Jag vände ansiktet mot honom och han kysste mig. Mitt i stan klockan elva en lördagförmiddag. Vi hade fortfarande samma humor och roligt i symbios. Och han bad mig träffa honom samma kväll. Han var fortfarande lika lång och sexet var faktiskt bra på riktigt. Han hade inga vita byxor utan kostym och portfölj och var på väg till ett bra jobb. Herregud, vad hade jag inte gjort för att befinna mig i den situationen för sex år sedan. Och vad hade jag inte gett för att få gå tillbaka i tiden och ge mitt yngre jag ett fotografi av den dagen. Men jag tittade på honom och tänkte att man kan umgås i symbios fast man inte älskar. Sen gick jag hem. Och han vet fortfarande ingenting.

Gnarls Barkley – Crazy - single version