Gott nytt år

Gott nytt år. Det är en alldeles strålande dag. Den har blivit nyårskantad av gnistrande frost och immiga andedräkter för att gå ihop med champagneflaskornas rök. Det är ett nyår på väg. Kanske blir det ett soligt nytt år. Det hjälper att tro. I alla fall ibland, enligt självhjälpsböckernas alla råd. Om att tänka sig lycklig. Och gnistorna kommer falla över Stockholm i natt. Både faktiskt och bildligt. Alla dessa förväntningar som följer av denna enda dag. Resten av framtiden väntar. Och alla som kommer vakna i samma gamla liv med tunga huvuden i morgon. Och vad vill jag. Vad önskar jag denna klara kyliga dag när det faktiskt känns som att det finns en himmel där uppe. Någonstans att komma. Att stiga upp mot stjärnorna. Önskningarnas dag. Jag har alltid bara önskat mig en sak. På riktigt. Att vara tillfreds. Att vara nöjd. Att kunna ta ett djupt andetag utan att fastna någonstans på mitten. Utan att känna att syret aldrig når riktigt ner. Att andas in och andas ut någonslags klarhet. Här vill jag vara. Är det inte det livet handlar om. Att finna någonslags ro. Som en modern Goethe. Bort från alla måsten och krav och de orimliga förväntningar som ställs på en. Av att alltid vara ständigt bättre. Att vinna alla de små spel som livet kantas av. Kärlek, vänner, jobb och den perfekta lägenheten. Små triviala vardagssaker som blir en kamp. Jag vill vara nära. Det här året vill jag komma närmre det verkliga. Och en färd mot Stockholm idag. Ett tåg jag suttit på så många gånger under så många år. Det är som att resa genom tiden. Ett annat liv. En annan man. En annan jag? Genom alla dessa händelser som hänt och påverkat och förändrat, har de verkligen gjort mig annorlunda. Har jag blivit något bättre. Det får mig att tvivla på mina val. En osäkerhet på om jag någonsin gör dem. Valen. Om jag inte bara låter mig dras med i någon slags livets ström. Sveps med, dras ner till botten, sköljs upp på land. Simmar jag någonsin motströms. Kämpar jag. Hittar jag ett mål dit jag med alla mina krafter försöker ta mig. Det känns som att energin under så många år gått till att hålla mig över ytan. Att inte ge upp under vattenmassor och händande. Och jag ser ut genom fönstret nu. Över ett landskap som är vackert. I ett land jag tycker så mycket om. Som inte bara är mörkt och grått utan även ger lugn. Och jag undrar. Hade jag valt något annat. Om jag verkligen gjort mina val. Hade jag valt ett vattenfyllt Stockholm med alla dessa stressade människor i så skarp kontrast till den natursprängda grunden. Till solida byggnader och osäkra individer. Om jag inte bara gett efter för något slags öde, för alla de små bitar som livet byggt åt mig. Som jag kunnat bygga om. Som en annan bro, en annan flotte som tagit mig till en annan strand och ett annat liv. Eller har jag gjort ett val genom att följa med. Ibland blir jag rädd för att jag är för feg för att bygga upp. För rädd för att jag ska misslyckas, göra något håligt och ostadigt och falla. Istället låter jag mig vaggas, lägger mig i en ström och ser vart den tar mig. Kanske finns det något ställe där jag hellre velat vara. Det går så dåligt ihop med att vara nöjd. Det är raka motsatsen. Att sträva. Att finna det ultimata. Och kanske är det vad som krävs för att finna en ro. Någonslags värdighet och styrka. Tro på sig själv. Att man skapat det bästa man kan för sig själv. Men det är denna ständiga balansgång. En balansgång mellan att nöja sig eller kräva något som inte finns. Kanske ska jag detta året vara nöjd. Fungerar inte det får jag simma motströms nästa år. Så i natt. I natt ska jag se ut över staden och tänka att den inte är min. Inte nu. Inte i år. Kanske är det bra så. Och nya år kommer.

En dag

A brilliant book about the heartbreaking gap between the way we were and the way we are...  – Tony Parsons.

Själsliga bantningsförsök

En dag vaknar man upp och vet inte längre. Har glömt vad felet är. Det var du. Det var ett krossat hjärta. Det var en förlorad far. Det var. Men så är det inte allt det där längre. Det går inte längre att skylla på. Det blir istället en självömkan och ett ältande. Något som inte befogar överseende. Och det är på något sätt så mycket värre. Att inte veta vad det är som är så fel. Att inte själv kunna bortförklara och peka på och förklara. Att inte ha någon som helst aning om varför man mår så dåligt. Men att man gör det. Det går att säga vad som helst. Allt kan göras om till förklaringar. Gamla sår, mycket att göra, ett långsamt svävande liv i väntan på att komma vidare. Att känna att man står still och väntar på att livet ska börja igen. Men det blir på något vis ändå en lögn. En förklaring som är krystad och påhittad för att man inte vet. Och detta ovetande. Det blir tillsist anledningen i sig.

Kanske har jag bara fastnat. Jag har fastnat med mina högar. Och jag kan inte sortera. Det är som ett rörigt rum, ett skrivbord fullt med pappersstaplar. Totalt i oordning. De riskerar att falla ner och begrava mig underst. De svajar oroväckande. Och ändå fortsätter jag att bygga på dem med ännu fler blad av underliga beteenden. Kan inte förlåta mig själv för alla mina misstag. Och vet inte var jag ska börja min städning, sortering och utrensning. Alltså lever jag i någon slags trångmål. Jag är så arg för jag måste leva med mina fel och brister ständigt närvarande. Och då blir det inte lönt att bättra sig. Då kan jag lika gärna kapitulera för den där påminnelsen om att det är jag. Lika gärna fortsätta. Och jag trillar in i mitt röriga rum gång på gång och står där med panik och bultande hjärta och åtsnörd strupe. Det är så mycket lättare att få glömma det där rummet för ett tag. Att sjunka ner där på marken. Och sedan vakna på samma ställe, där högarna växt med ett par meter under gårdagskvällen och natten.

Det är precis som jag försöker genomföra ett själsligt bantningsförsök. Där man sätter upp mål. Och lovar sig själv att bli bättre. Nästa år inget fett, socker eller några giftiga kemikalier. Nu är det utrensning och en bättre människa som ska komma ut ur mörkret och smutsen. Och det går bra några dagar. Tills det börjar kännas tungt och konstigt och tomt och meningslöst. Det är ändå ingen som ser hela den stora omvälvande förändringen. Inte ens en själv. Och ett misstag. En chokladkaka. Då har man redan gett upp. Och sedan äter man tvångsmässigt upp allt som finns i huset av onyttigheter. Det är så underligt. Så kontraproduktivt. Att man gör det där gång på gång. Fast man vet konsekvenserna. Man vet att kakan eller ett litet snedsprång inte är hela världen. Bara man slutar där. Och ändå. Ändå så är det som att man kastar in hela handduken och gör det så mycket värre. Och istället för att bli lättare så blir man tyngre och tyngre och arg för all sin svaghet och oförmåga att övervinna sig själv. Det är som att fastna i en Kafkavärld. Man kommer aldrig ut. Man riskerar att drabbas av invärtes fetma.

Lars Winnerbäck – Jag får liksom ingen ordning

I love you you imbecile

Plötsligt händer det

Pelle Carlberg – I Love You, You Imbecile

Lycka?

Det är helt omöjligt ibland för den tiden vi lever i nu är ju aldrig ett nu den är alltid en tid efter något annat så att nuet egentligen bara blir som en efterföljd av ett då och en jämförelse med det som känns mer reellt och verkligt men som egentligen redan är ett förgånget som har hänt och inte kommer tillbaka men eftersom det är så det är så är det hemskt svårt att inte försköna det förgångna för hur ska man veta att nuet egentligen är bra när det precis händer och det inte hunnit sjunka in och man inte hunnit jämföra det jag undrar om lycka och nirvana och all högre tillfredsställelse egentligen inte bara handlar om att vissa människor har lärt sig att direkt känna känslorna utan att väga dem jag undrar om det är en del av vårt moderna samhälle och moderna liv att vi inte vet vad som är bra förrän vi har kunnat se det i en kontext länkat till något annat eller någon annan så hur ska man kunna veta att man är lycklig med någon innan man blivit olycklig med någon eller träffat någon annan som inte gör en lika lycklig det undrar verkligen jag för jag tror nu att jag var mycket lyckligare med dig då än vad jag är nu men det är hemskt svårt att veta eftersom jag inte kan veta förrän sen om jag är lycklig nu jag tror att jag viste då i det som då var nuet att jag var lycklig men jag kan ju inte riktigt veta eller komma ihåg om det är något som jag kom på först senare jag borde skrivit upp varje dag av lycka och hur det kändes men lyckan är så lycklig att den är svår och känns så onödig att skriva om eftersom den blir så platt i jämförelse så kanske är jag lycklig nu men det kommer jag veta först sen och eftersom jag inte kan skriva att jag är lycklig så är jag kanske inte det eller så är det bara för att jag är en otränad modern människa som bara strävar efter en framtid och helt enkelt bara är förmögen att känna att lycka är något jag känt i ett förgånget men eftersom jag aldrig känner utan bara tycker att jag en gång har känt det så har jag kanske i själva verket aldrig någonsin varit lycklig även om jag tror det ibland. 

Miss Spy

Min underligaste utekväll var när jag var på andra sidan jorden och blev spion för ett natt. Även om jag insett att det antagligen är något fel på mig. Det är liksom lustigt att man kan vara fruktansvärt berusad och ändå ha en fullt fungerande fantasi. Jag tror att jag har en felaktig reaktion på alkohol. Det är som när andra personer tar droger. Jag blir liksom inte full. Jag går in i en fantasivärld. Allt är helt tydligt, det är bara det att det inte är sant. Men just då, i min värld, är det den enda sanningen. Det är som att befinna sig i en spännande dröm. Och det är lika meningsfullt att försöka övertyga mig om sakernas faktiska tillstånd i det stadiet som det skulle vara att försöka övertyga mig om att Charlie Runkle är attraktiv när jag är nykter. Just denna natt var jag alltså spion. Och det är inte så att jag hittar på eller ljuger. Jag var verkligen helt och fullkomligt övertygad om att detta var vem jag var. Det var inte alls kul. Jag förstod inte riktigt varför jag hade fått det uppdraget. Mer än att jag uppenbarligen var en väldigt viktig person.

Jag spenderade alltså ungefär en timme på fyllan med att försöka övertyga min vän om att jag var svensk spion med uppdrag att förstöra en atombomb som Saddam Hussein hade. Det hjälpte inte att hon sa att Saddam var död. Eller att om jag var spion så borde jag ju inte berätta något för henne. Ens på fyllan. Hennes kille som också var ganska alkoholpåverkad var mest konfunderad over varför Sverige hade skickat en spion till ett allierat västland på andra sidan jorden. Sen var jag sjukt sur och hade ett bråk med killen som jag träffade för att han egentligen var rysk spion och ville åt mina spionkunskaper. Detta beteende kan ha berott på att jag spenderat de senaste månaderna med att läsa 10 stycken Hamiltonböcker. Fast jag inte tycker om dem. Det var ju tur att jag inte försökte mig på något stuntuppdrag (fast det är troligt att jag kan ha trillat någon gång under kvällen). Jag spenderade dagen efter med att må extremt dåligt och bestämma mig för att i fortsättningen bara lämna lägenheten för att köpa hamburgare och i så fall i solglasögon. Nu ett tag senare tänker jag att man ju måste se lite humor i det hela. Och kanske påminna sig själv om att inte shota vodka efter att man levt på kaffe i en vecka och sovit tre timmar per natt. Men sådant verkar svårt att komma ihåg.

Att tala med sig själv

Ofta är det som att jag talar med mig själv. Jag undrar om alla gör så. Eller om det är någon slags sjukdom. Fast jag tror inte det. Jag har för mycket hjärnverksamhet. Jag läste det någon gång. I en vetenskaplig artikel. Att när man är som jag så har man många kopplingar mellan nervtrådarna. Eller vad det var. Varför kan jag inte lägga det på något meningsfullt. Jag tror jag har valt fel yrke för min hjärnhalva. 

Belle & Sebastian – I'm A Cuckoo

Syndernas förlåtelse

Det svåraste med att träffa någon ny är att veta hur mycket ska man berätta egentligen. Och vem är man. Är man summan av allt man gjort, eller är man den man blivit. Om man har förändrat sig, är man då fortfarande den gamla då? Har man en skyldighet att berätta om det man varit, eller är det också bara ett själviskt försök att få syndernas förlåtelse? Vi diskuterade det härromdagen. Jag menade att man i ett förhållande borde berätta om det man varit, om de fel man gjort förut. Medan du menade att man inte alls borde det. Varför skulle man berätta om alla saker man gjort om det riskerar att såra den andra. Varför skulle den vilja veta om alla ens felaktiga beteenden. Det är ju i själva verket bara egoistiskt. Just för att få en förlåtelse. Att få reda på att den andra skulle älska en oavsett. Och det är ju att begära för mycket. Den andra kanske inte skulle älska en oavsett. Den skulle kanske inte alls behöva göra det. Den kanske inte alls hade velat förlåta. Och så måste den plötsligt semiförlåta ens dåliga beteende i ett förgånget, och kanske gå omkring och oroa sig för något som den aldrig hade behövt veta. I synnerhet om man faktiskt ändrat sig. Om man själv vet att man har gjort fel och just därför inte kommer att göra om det, vad är det då för mening med förändringen om man tänker berätta om allt.

Fast om man inte har förändrat sig då. Om man fortfarande är den där personen, då blir det ju lite som en varning till den andre. Kolla här; såhär kommer jag kanske att göra. Som om man ger sig själv en utväg om man nu skulle göra något fel, att jag sa ju faktiskt det, jag berättade ju att det var sådan jag är. Och det är ju inte heller rätt. Då är det ju som man ger upp och tänker att det är okej att göra om gamla misstag. Och oavsett, så tror jag att du hade rätt. Att berätta allt är egoistiskt, det är just för att få syndernas förlåtelse och veta att någon, i synnerhet den man är tillsammans med älskar en för hela den man är. Trots alla fel man har gjort. Visst kan det vara svårt att bära det inom sig, och i längden känns det kanske som att förhållandet är byggt på en lögn, och bryter ner en själv. Men det är väl straffet som man får. Det är väl just den bördan man ska bära själv om man begått ett misstag. Och inte lägga över det på den andre för att få en förlåtelse som man kanske inte är värdig eller kan kräva av den andre.

Kanske är nyckeln till det hela att faktiskt förändra sig på riktigt. Att ta tag i saker och förlåta sig själv. Och när man väl vet att man inte är den personen längre, man är inte alla sina gamla fel, då behöver man inte heller berätta om dem. Jag undrar om jag någonsin kommer att komma dit. Jag vill ha syndernas förlåtelse av den som ska älska mig livet ut. Och jag vill att den ska veta att jag inte kommer att vara perfekt. Och att jag gör fel och misstag. Även om jag vet att det är egoistiskt. 

Sommarvärme

Sommaren är lite som ett värmebandage. Eller en vetekudde. Som om solen och värmen lindrar och sveper in problemen i ett mjukt skal som gör dem mindre taggiga och vassa. Alla dofter och fågelkvitter och färger och hav och första doppet i iskallt vatten sveper bort vinterkyla och tyngd. Var på konstrunda i helgen. Alla tavlor och skulpturer och dyra installationer drunknade i naturen. De blev liksom bara bleka och ovärdiga avbilder. Verkligheten överträffar alltid dikten. Och konsten.

En high 5 & 1 falafel

Vår. Och Malmö. Pariserhjulet monterades ned och stan blev lite mer tom. Men på Möllan är det fortfarande full fart. Pildammsparken lyser upp. Och stan invaderas av snabba cyklar. En falafel på det så blir det High 5!

Timbuktu – En high 5 & 1 falafel

Morgon(dag)

Kurering pågår

Jag tänker att man på söndagar. Bakisdagar. Gråa dagar. Borde ha en sådandär hotellapp som man sätter på dörrhantaget: Kurering pågår. Och så borde man få roomservice. Med pappersnäsdukar och jordgubbar och cola. Sådant man blir glad av. Och dåliga holywoodfilmer som är förutsägbara och glassigt glossiga med garanterat lyckliga slut. Och vita sängkläder och puffiga kuddar. Och stänga dörren till röriga rum så man slipper se. Man borde få ha sådana dagar. Kurering pågår dagar. Där allt runtomkring är välordnat färgglatt, soljust och krispigt vitt. För att man själv ligger i fosterställning och har ångest. Om man nu inte har kraften att förhindra att hamna i de där situationerna, kan man inte då få bli inbäddad i bomull ibland? Det är därför jag flyr till mina föräldrar. Med hemmaboende syskon och en värld av rengöringsmedelsstädad normalitet och ljud av tvätt- och diskmaskin och bråk om läxläsning. Så långt bort från fylla och mcdonaldsmat man kan komma. Känslan av att vara oförbehållslöst älskad. Är det inte det alla psykologer säger. Att det är det som gör oss till hela bättre människor. Känslan att vi är älskade av våra föräldrar oavsett vad? Det är den känslan jag flyr till. Till att vara den återvändande dottern. Trött och sliten absolut. Men ändå dotter och duktig flicka, liten och söt trots risigt hår och glåmig hud. Men det blir förvirrande. De är så milsvidda åtskilda jag. Två totalt olika. Svart eller vitt. Det blir inte plåster på såren ändå. Det blir bara en flykt och känns som ett fejkat jag. Det blir inte en undanflykt förrän jag kan erkänna och berätta och på så vis bli förlåten. Som ett slags biktande.

Jag önskar verkligen att jag vore troende ibland. Fast då skulle jag inte bara haft min egen skuld att bära på, utan även guds och kyrkan och hela syndabegreppet att förhålla mig till. Ändå, ändå hade jag kunnat bära allt det där om jag bara fått förlåtelse. Bestraffa mig. Ge mig femton heliga fader-vår-någonting-böner och jag är fri. Då skulle det varit skuld som inte övergått i skam föreställer jag mig. Men att bikta sig för sina föräldrar är svårt. Ibland omöjligt. Det går inte att säga allt. Och en halv historia blir bara en halv förlåtelse.

Jag undrar om det är därför jag har ett tvångsmässigt behov av att berätta allt för mina vänner. Fast det ibland bara hade varit lättare att låtsas att allt är bra. Att man hade sluppit att bli tyckt synd om eller oroliga blickar. Jag undrar om det är för att veta att de älskar en för hela en själv, för allt man är. Men ibland gör de ju inte det. I nöden visar sig vännen. Men det är få vänner som klarar nöd. Och då riskerar man att stå ensam kvar.

LCD Soundsystem – Drunk Girls

Veronica Maggio – Måndagsbarn

Puss och pysslingar

En puss flera pussar
En pöss flera pösser
En pyss flera pysslingar

Extremt högt och otroligt nära och komodovaraner

Det här är den finaste lilla historien som finns. Den är om allt det jag totalt uppslukas av. Kärlek och sorg, underliga tankar och förlåtelse. Det är en bok som känns mer som en tavla. Som att orden är bilder. Den är om en pojke med asbergers, om 9/11, om förintelsens följder och om varför bävrar har långa tänder. Och den är alldeles fantastisk.

Den kan även handla om komodovaraner. Men jag kommer inte ihåg. Någon gång medan jag läste boken fick jag i alla fall ett plötsligt intresse av komodovaraner. Fast jag inte alls är djurintresserad. Och aldrig tidigare hade hört talas om komodovaraner. Det är väldigt oklart allting. Men det är hemskt intressant. Komodovaraner är världens störst ödledjur och kan bli runt 3 m. De verkar på något sätt tilltalande jätteäckliga. Lång gul kluven tunga och giftigt saliv. Dessutom äter de ofta sin föda hel. Som en get eller så. När det blir för problematiskt att få ner den (vilket de överhuvudtaget kan eftersom de kan lossa sina käkar) så pressar de ner den genom att trycka in födan i sin kropp mot ett träd. Som kan välta av denna våldsamma middagstillställning. Sen måste de ligga i solen ett tag, för annars kan födan ruttna i deras magar, helt enkelt matförgifta dem så totalt att de dör. Det brukar jag tänka på när jag har matkoma, att det kanske hjälper att ligga i solen, fast när man har matkoma brukar man ju bli varm och helst vilja vara i ett kylrum. Hur som helst, efter detta så kräker de upp allt sådant som de inte kan tillgodogöra sig, som hår, tänder och skelett. Täckt av ett slemmlager som tydligen luktar förfärligt illa. Överlag så verkar det som att de luktar ganska illa. Det smartaste med komodovaranerna är att honorna kan lägga ägg och fortplanta sig utan att ha blivit befruktade. Då lägger de bara han-ägg och sen när de växt upp så kan honan para sig med sina han-barn och skapa nya små varaner av blandade kön. Hemskt praktiskt.

Till mina ofödda barn

Jag hoppas att jag får er. Det ska ni veta. Jag hoppas så innerligt att jag får er. Ni kommer att vara älskade och efterlängtade och det bästa i mitt liv oavsett vad som händer. Ni kommer att vara meningen. Mina älskade ofödda barn. Jag hoppas att ni kommer att älska mig. Jag hoppas att ni kommer att förstå mig. Jag hoppas att jag kommer att vara en glad mamma. Att jag har gett er en bra pappa. Jag hoppas att jag har slutat vara bitter. Jag hoppas att jag kommer ge er det ni behöver. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att jag gör er bra.

Det är så många saker som jag har trott att jag aldrig skulle glömma som jag har glömt. Saker som jag lovade mig själv att aldrig göra som förälder. Hälften var antagligen rätt och hälften antagligen fel. Det mest fel var att tro att föräldrar vet vad de ska göra, vad som är bäst. Jag kommer göra så många fel. Jag kommer att vara rädd och dum och trött och grinig. Men jag kommer att göra mitt bästa, jag kommer att vilja ert bästa, alltid. Något totalt trist är att man inte blir klokare med åren. Inte i handlingar åtminstone. I alla fall inte ännu. Även om jag hoppas att jag kommer att vara det när ni förhoppningsvis kommer till jorden. Men i tanken. I vetskapen. Mina kära ofödda barn, som att alkohol kan vara förintande. Ni kommer ju att dricka ändå, ni kommer att bli för fulla och ni kommer att ha ångest. Men jag hade så gärna velat få er att förstå hur det kan förstöra liv och spräcka drömmar som såpbubblor. Ni kommer ju inte att tro mig. Ni kommer att tycka att jag är tråkig och gammal och inte förstår. Det är ju bara det att jag gör det. Jag förstår, men vet också alldeles för mycket. Och jag hoppas så att ni inte också kommer att behöva veta alldeles för mycket. Jag hoppas att jag inte kommer att vara en full mamma. Jag hoppas att jag inte kommer att supa bort er pappa.

Mina kära ofödda barn, ni blev till för längesen. Men jag tänkte att jag skulle spara er till sen. När jag hade mer att erbjuda. Och jag är så ledsen. Jag gjorde fel. Jag betedde mig dåligt, jag räckte inte till, jag kunde inte. Kanske har jag inte förtjänat er. Kanske var det ödet som ville berätta att jag inte skulle skapa er ett bra liv. Mina ofödda barn, ni hade kunnat få det bra, och jag hade gett er en fin liten familj och en fantastisk pappa som skulle lärt er spela piano och fotboll och som skulle ha älskat er. Ni skulle ha fått hela er uppväxt filmad och fotograferad. Och det skulle finnas svartvita bilder av er i vårt hus, på många vita väggar, av när ni kiknade av skratt, eller somnat med ansiktet i maten, eller när ni tog ert första steg. När ni var trötta och frustrerade eller lyckliga och oskuldsfulla. Och ni skulle säkert varit arga och tycka att den där kameran var i vägen eller att ni hade en finne på hakan när ni blivit äldre. Men ni skulle le åt det när ni skulle somna på kvällen. För att ni alltid var mittpunkten. Ni skulle haft lockigt hår och fräknar och långa smala ben om ni haft tur. Ni kanske ändå skulle haft korta små ben och päronrumpa. Sådant kan man ju aldrig veta. Ni skulle kanske haft mina gröna ögon. Dem som man ser allt i. I så fall hade jag varit både glad och lite orolig. De där ögonen har hjälpt mig i många situationer men är också som en öppen bok när det kommer till rädsla eller oro. De har berättat alldeles för mycket i fel situationer och för fel människor. Jag önskar att ni lär er hantera det bättre än mig. Men mest önskar jag att ni inte har så mycket rädsla och ledsenhet inom er som riskerar att sippra ut. Jag önskar att jag fått er att känna att ni är bäst i världen. Att ni kan göra allt. Men utan att köra över andra eller bli dryga och högfärdiga. Jag önskar att ni blir bra människor med brister och inte tror att man måste vara perfekt för att vara perfekt. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att ni inte får min svarta klump, och att ni är skyddade från sådant i livet som skulle kunna skapa den och få den att växa. Jag önskar att jag genom era liv ska kunna få er att bekämpa det onda och hålla fast vid det goda.

Mina kära ofödda barn, ni hade alltså kunna bli någon annans i en annan tid. Men jag hoppas att jag gett er något minst lika bra och jag hoppas att någon lärt er att kasta och fånga bollar, för det kan inte jag. Och jag hoppas att ni får se någon köra bil riktigt bra. Och jag hoppas att vi har åkt på bilsemestrar och badat och ätit glass tills alla haft blåa läppar. Jag hoppas jag kan se att ni är mina, fast ni kommer att vara alldeles egna små människor som kommer att växa upp till vuxna barn. Mina kära ofödda barn, jag är så ledsen för att jag inte ansträngde mig mer för att skapa mig en säkerhet och ett outtalat löfte om att verkligen kunna få er. Ja, jag sjabblade bort den där lilla andra delen som också måste till för att kunna skapa er. Och som är förutsättningen för att vara den familj jag vill att vi ska vara. Som jag tror hade varit bra för er och gjort er till lyckliga barn. Jag var för ung för att förstå det, för att inse vad som stod på spel. Men jag hoppas att livet har förlåtelse och överseende och erbjuder mig en ny chans, en chans om er. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att jag inte skiljer mig, jag hoppas att jag kommer bli bättre och tillräckligt bra för att hitta någon som kan fortsätta älska mer, så att mina brister inte behöver gå ut över er. Så att jag inte blir lämnad och därför även ni. Jag hoppas att jag inte går ner mig och blir ful. Så att ni tycker att ni måste skämmas om jag kommer och hämtar er i skolan. Jag hoppas att jag kan lära er saker och få er att skratta. Jag hoppas att er pappa tycker att jag är söt och intressant även efter tio år så att ni inte behöver var arga på mig för att jag skrämt bort honom.

Mina kära ofödda barn, jag hoppas att ni inte bara tror att jag är en tant och en mamma som inte förstår något om krossade hjärtan, avundsjuka eller att ha gjort bort sig. Jag hade bara så gärna velat skydda er mot livets orättvisor och misstag som går att undvika, men som man oftast inte gör för att man är trött och ledsen och besviken. Jag hoppas att ni inte bara faller för coolingarna utan att se vad det är som de egentligen erbjuder. Och jag hoppas att ni inte bara går på tills ni har förstört något som ni aldrig kan få tillbaka. Jag hoppas att ni inte har något flyktbehov bort från allt och alla och mest er själva. Jag hoppas så innerligt att ni kommer att älska er själva. Mina kära ofödda barn, prata med mig, jag kommer att ge er råd som ni kommer tycka låter tråkiga och inskränkta och som ni inte kommer följa ändå. Och jag kommer bli arg, inte på er egentligen, utan för de kommande oundvikliga konsekvenserna. Och ni kommer att bli ledsna och jag kommer att veta att ni själva måste lära er av era misstag. Att jag inte kan göra det åt er, även om ni och gudarna ska veta att jag gått igenom de flesta åt er redan. Men jag kommer aldrig säga vad var det jag sa. Jo, det kommer jag göra, för jag kommer fortfarande vara barnslig och antagligen sitter det fortfarande en liten besserwisser i mig som gör att jag inte kan låta bli. Men jag kommer inte att mena det. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att ni kan förlåta er själva. För misstagen som egentligen inte är att göra fel. Det är bara livet. Misstagen blir till först när ni bygger dem på hög, när ni inte låter dem lära er något, när ni ger upp hoppet om att bli bättre. Jag hoppas att jag kan hjälpa er att städa ut dem, att blåsa bort högarna, att sortera och strukturera bland viktigt och oviktigt.

Mina kära ofödda barn, jag hoppas att ni kommer minnas skratten och inte bara irritationen och tjafset om vem som borde tömma diskmaskinen. Jag hoppas att ni kommer se att era föräldrar älskar varandra och inte bara våndas inför bråken. Jag hoppas att vi har familjära smeknamn på varandra och internskämt och att vi inte blir en sådandär familj som sitter tysta när vi äter middag om vi fått slut på ämnen att bråka om. Jag hoppas att jag har tillräckligt mycket pengar för att ge er lika häftiga jeans som de andra barnen har och att ni slipper ha fula glasögon. Jag hoppas att vi lyssnar på alldeles för hög musik på söndagmornarna och äter kall pizza till frukost för jag inte kommer vara en tillräckligt hurtig mamma för att cykla till bageriet eller göra pannkakor. Jag hoppas att ni slipper tänka på vikten och aldrig börjar, för det bästa sättet att bli tjock på är att vara rädd för att bli det. Jag hoppas att ni tycker om mina vänner och förstår att vi var och fortfarande är som ni. Jag hoppas att jag inte glömmer bort att ha ett liv och bara blir en hushållsmaskin utan sprudlande liv i mig. Mina kära ofödda barn, det kommer vara så mycket ni inte vet om mig, för att ni mår bättre av att inte veta allt, för att jag ska vara mamman och en förebild och den starka. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att jag lyckas skapa en balans. Att jag inte går in bakom ett skal och låser in mig och blir kall och oförståelig.

Mina kära ofödda barn, även om ni inte kommer veta allt så kommer ni veta det viktigaste. Det kommer inte finnas några familjehemligheter som riskerar att sippra fram och krossa era hjärtan. Jag kommer vara så sann jag kan mot er. Och jag kommer försöka förklara sådant ni har svårt att förstå. Jag kommer att förvirra er med dubbla mormor och morfrar. Men jag hoppas att jag lyssnat på er och inte bara är envis och inskränkt. Ni kommer i vilket fall vara omgivna av människor som älskar er. Ni kommer att ha en fantastik familj som kommer att tycka att ni är det finaste som finns, oavsett hur dålig jag än varit på att skapa oss. Mina kära ofödda barn. Jag kommer att älska er förutsättningslöst. I skrik och bråk och tandagnisslan vill jag att ni går och lägger er och ändå vet att jag älskar er genom varje sekundtick alla sju kvart i timmen.

Fibes, Oh Fibes! – Love Child

Beth Orton – Ooh Child (Alternate Version)

Mr. Fulsnygg och Kärleken

Mr. Fulsnygg var mitt första riktiga förhållande. En fulsnygging är helt enkelt en person som har Något. Som inte är snygg egentligen, men som utstrålar någon slags dragningskraft ändå. Dessutom så tillhörde detta fortfarande början av studentlivet. Alla potentiella raggningsobjekt analyserades. Alla fick smeknamn. Dels för att vi i vissa fall inte viste deras namn. Men oftast gjorde vi såklart det. Studentlivet lämpar sig bra för privatspaning. Så mest var det för att arkitekturen i kafeterian var tämligen lämpad för att göra bort sig. Man kunde på grund av höjden på soffornas ryggstöd aldrig se vem som satt på andra sidan. Det hände mer än en gång att någon av oss berättade ingående om helgens bravader och sedan upptäckte att omtalade person x satt precis bakom. Det brukade inte uppskattas. Av någon av parterna. Problemet med kodnamnen var att de etsade sig fast. Om man verkligen började träffa någon på riktigt var det så svårt att få bort de där namnen. Under första halvåret av mitt förhållande med fulsnyggingen var det ingen av mina vänner som förstod vem jag pratade om när jag sa hans riktiga namn. Till och med mina föräldrars vetskap begränsade sig till att de visste att jag var tillsammans med Mr. Fulsnygg.

Några veckor efter att jag blivit nobbad av vita byxan var det en större fest. Min bordsherre var trevlig, raggig och oattraktiv. På vägen ut från festen råkade jag sätta klacken i en marschall och få stearin över hela ena skon samt min bordsherre, ett perfekt tillfälle att helt enkelt lämna honom. Jag sprang rakt in i fulsnyggingen. De skulle ha efterfest.  Någonstans på vägen försvann alla andra. Kvar blev vi i ett studentkök och gjorde korvmackor. Vita byxan var fortfarande den jag ville ha, så jag bestämde mig för att somna med kläderna på. Fulsnygg eller ej. Vi vaknade av att min mormor ringde på morgonen. Jag hade en gräslig skinnkappa med en stor päls som jag i en plötslig ingivelse fått för mig var klassisk. Det var den också, men mer av en klassiker i negativ bemärkelse. Jag kunde inte gå hem i mina sönderbrända strumpbyxor. Det var vinter och svinkallt. Det enda som kunde göras var att låna ett par byxor av fulsnyggingen. De var fullkomligt gigantiska. Så jag traskade hem efter ett tag och kände mig ändå ganska nöjd i mitt vemod; ett par av fulsnyggingens byxor på benen trots att jag iakttagit återhållsamhet. Det kunde ändå betraktas som en bra insats.  

Det blev måndag och tisdag och helt plötsligt några veckor. Och fulsnyggingen undvek mig men tittade ändå på något vis alltid ner i min urringning. Eftersom jag viste att Mr. Fulsnygg alltid brukade sitta och plugga på samma plats så traskade jag fram mitt på dagen när det var som mest folk, la jeansen över hans lagbok och sa ”varsågod, jag tror att de här är dina”. Det uppskattades av ungefär hela biblioteket utom herr fulsnygg. Efter det var han plötsligt överallt. På mina gympapass klockan nio på kvällen. Det var det värsta. Jag hade medvetet valt att gå på det mindre häftiga gymmet för att få lov att vara ful och trött, ha reklam-t-shirtar och slippa stanna och prata med bekanta. Plötsligt skulle han se mig göra kissande hunden och vara röd i ansiktet. Jag var uppriktigt arg. Det var nog inte alls fulsnyggingens avsikt. Den kretsade nog mer kring att se mig i tighta träningsbyxor. Och det var ju ändå fint. För jag tycker inte alls om att se mig själv i tighta träningsbyxor. Men den anledningen hade jag ju ingen aning om då. Jag trodde bara att fulsnyggingen blivit plötsligt intresserad av att gå på gympa. Tills en fest senare. På väg ut för att röka sprang vi in i varandra. Fast det var ju en lögn. För ingen av oss rökte. Sedan kysste han mig och berättade att han ville träffa mig, på riktigt, och helst slippa gå på gympa mer. Det var innan huvudrätten. Jag kände lycka i hela kroppen. Det var som jag svävade tillbaka in i salen. Vid det laget var jag nästan nykter. En huvudrätt och en efterrätt senare var jag tyvärr väldigt långt därifrån. Jag var helt enkelt skitfull. Jag hånglade med Mr. Fulsnygg ändå och glömde bort att jag samtidigt hade bestämt mig för att snusa. Jag glömde tyvärr även bort att jag kvällen till ära tjatat dit Mr. Snyggsnygg som var mitt dåvarande efterfrågansobjekt. Han hade även supit bort mina örhängen och dissat mig. Det hindrade mig inte från att smita upp till honom på dansgolvet. Som den äkta casanovan han var, kysste han mig och gick. Samtidigt stod fulsnyggingen i baren och såg hela scenariot. Sedan gick han också. En så bra början och ett så dåligt slut. Varför vill man alltid ha det man inte kan få. Och varför ser man först i efterhand vad det är man borde ha velat ha?

Efter det var jag inte så poppis hos fulsnyggingen, fast jag bad om ursäkt och han mest skrattade åt mig. Inga nya kyssar. Ingen fråga om jag ville träffas. Till en kall fredag utanför en bar. Han vände sig om, tittade på mig. Sen gick vi hem. Klockan var inte ens tio. På något vis var det som det var rätt redan då. Vi somnade hos mig. Vi vaknade hos mig. Jag ville aldrig att han skulle gå. Det gjorde han inte heller. Det blev dag och det blev kväll igen. Vi blev hungriga, vi hamnade på en konstig thai-restaurang där alla rätter var slut. Vi skrattade och han tog min hand på vägen till Ica. Så där gick vi. I vintern och kylan en lördagskväll och jag var fullkomligt lycklig. Vi struntade i lördagsplanerna och att våra mobiltelefoner ringde. Somnade och vaknade igen. Tyvärr vaknade jag med en fruktansvärd urinvägsinfektion. Det gjorde så jävla ont. Stackars fulsnyggingen. En perfekt helg och så måste han höra på när det tilltänkta flickvänsmaterialet pratade om sina underlivsproblem. Jag kände mig tämligen oattraktiv. Satt i telefon med jourläkarcentralen medan han sprang och köpte tranbärsjuice. Tre olika märken eftersom han inte visste vilken som var bäst. Efter det var jag kär. Jag kunde inte sluta le. Det var som om leendet inte räckte till.

Det var ett fint förhållande. Först. Jag var kär och lycklig. Men han tog sin examen. Fick jobb i Stockholm och köpte lägenhet. Jag var fortfarande nybliven student, plugg upp över öronen, inga pengar och en önskan att gå ut helst tre dagar i veckan. Han var genomstressad och jobbade jämt. Jag var genomstressad för att det aldrig fanns tillräckligt mycket tid eller pengar till att ses tillräckligt ofta. För att allt blev fel på distans. Jag gick ut med mina vänner och hade inte kul, jag var upptagen men gick alltid hem själv till en tom säng. Det var som att få det sämsta av två världar. Han var trött på att ha en frånvarande flickvän som inte alls hade några planer på att varken flytta eller flytta ihop inom den närmsta framtiden. Det var bara fel. Och när vi väl sågs så bråkade vi om allt det som var fel. Det fanns ingen lösning. Och jag kände mig instängd och trängd och så fruktansvärt jävla trött på alla problem. Och jag vågade inte erkänna att jag slutade vara kär. Att jag slutade älska. Jag ville så gärna att det skulle fungera. Och jag var konstant energilös. Konstant trött. Det som skulle vara bra bara sög ut all kraft. Och jag borde gjort slut. Men jag kunde inte ens erkänna för mig själv. Istället blev jag elak. Vad han än gjorde var det fel. Vi reste bort på min födelsedag. Det var högsommar och vackert. Jag var missnöjd och han blev hysterisk. Jag kände mig som en man. Var så trött på att diskutera och prata. Kunde vi inte bara strunta i alla problem och ha sex. Och det var så bra att jag glömde bort att göra slut. Tills det var omöjligt att fortsätta. Vi hade ett förfärligt bråk över telefon en kväll. Båda hade druckit. Jag kysste någon annan. Det var som jag ville få en anledning till att det skulle ta slut. Jag ville inte att han skulle vilja ha mig längre. Jag ringde morgonen efter och grät och berättade vad som hänt. Ville att vi skulle avsluta oss. Men han ville förlåta. Fast jag visste att han aldrig skulle kunna förlåta. Fast jag inte ville att han skulle förlåta. Jag ville inte mer. Vi hade passerat bäst före datum. Ändå gav jag med mig tillslut. Det var så fruktansvärt ensamt utan honom. Det var så tomt och jag saknade honom så mycket. Jag skulle gett allt för att ha honom tillbaka i min säng igen. Men jag förträngde att jag inte älskade honom längre. Och det visste han. Och jag gav honom inte alls det han ville ha. Jag var egocentrisk och elak och feg. Jag skulle varit den starka. Jag skulle aldrig låtit min sorg och ensamhet gått ut över honom. Det slutade i katastrof. Vi fortsatte träffas, jag blev allt mer kall och han allt mer desperat. Till sist stod jag i hans östermalmslägenhet och skrek att jag inte ville ha honom längre. Han väntade utanför en klubb i stan, rasande för att jag kunde gå ut och festa medan han var knäckt och inte förstod någonting. Jag var så arg på honom då. Jag var rasande för hans utspel och underliga beteende. I efterhand har jag såklart förstått att det bara var sorg. Det var bara sorg alltihop. Och sorg kan göra en galen. Men det är sviterna efter en kärlekshistoria. 

Bra moderna ordspråk

Man lever bara en gång i veckan.
Bättre snygg och smart än ful och dum.
Gör inte det idag som du kan göra imorgon.

Ensamkommunikation med omvärlden

Är inte hela vår värld lite platt? En hel värld bara full av osagda ord mellan människor och full med onödiga ord i en cyberrymd som kanske når ut till en massa, kanske till ingen men helt säkert sällan till dem de är avsedda. Jag undrar vad som har gjort oss så öppna och ytliga på samma gång. Det är som ett kollektivt bekräftelsebehov och samtidigt en rädsla. Är det för att vi känner att vi måste skapa en mening, en plats i tillvaron och en känsla av att ingå i någonting större? För att vi inte har tro eller en Gud längre som säger att vi är meningsfulla. Är bloggande och alla korta äktenskap samma sak, en känsla av att vi måste gå vidare. Förverkliga oss själva, komma framåt och bort till ett mål som vi inte riktigt satt upp eller vet vad det är. Jag inser ju att jag säger det självklara. Det som alla analyserare av 2000-talet och den moderna storstadsmänniskan konstaterat och analyserat tusen gånger om. Och man blir ju bara trött. Herregud (ett uttryck som egentligen tappat sin mening i vårt icketroende på dennas existens). Låt oss bara få skriva och vara och slippa analyseras och analysera varför vi gör allt det här. Låt oss bara få vara 2000-tals varelser med vitomani och inredningsporr mellan vårt skrivande av shoppinglistor. Men så plötsligt. Blir det ändå sådär tomt. Som efter en stor middag när alla gått hem och man står kvar med disken. Vad i helvete är det för mening. Jag önskar ju att vi kunde ha alla dessa samtal. Men de lämnade vi med tonåren och säger med ett småskratt att existenssamtalen, ja, vem fan har tid med dem. När vi har så mycket viktigare saker att prata om. Och vi kan vara ambitiösa eller belevade och vi pratar om konst och politik och inte alls bara de nya trenderna, och när vi gör det så är det ur ett djupare perspektiv. Inte alls sådär ytligt. Utan utforskande och ifrågasättande och vi bryr oss faktiskt om miljön och ska vi inte byta kläder med varandra istället för att köpa nya. Jodå. Vi är så himla djupa utan att trilla ner i det där existensträsket som man förknippar med slitna jeans och gitarrer och Magnus Uggla och att röka på ett helt gäng fram till någon börjar grovhångla med varandra och sedan spyr på någon förälders välklippta gräsmatta.  För det var ju då och nu har vi växt upp och blivit vuxna. Fast med humorn och barnasinnet kvar såklart. Vi är ju inte tråkiga. Bara lite mer realistiska. Och bra på att dölja saker. För att undanhålla sanningen är inte att ljuga. Det är bara sådant man måste göra som vuxen. Leka rationell och inte visa hela spektrat. Alla vet att någon av oss är otrogen eller lever i ett olyckligt förhållande. Och det pratar vi ju såklart om. Men sådär lite lagom. Hur vi ska lösa det. Vems fel det är. Att man måste gå vidare. Men hur det känns och varför vi gör allt det där. Det försvinner. 

Och åh. Ibland blir det bara så, så, tröttsamt. Kan inte någon berätta en saga med sensmoral. Någon gång. Som faktiskt får oss att tänka. Eller skicka ett brev. Eller inte vara så fruktansvärt rädda för det riktiga. Känslorna och det som vi tycker är konstigt, men som är konstigt bara för att alla låser det inne, och tvivlar på att alla andra är så konstiga. Det ser man ju aldrig. Eller hur. Och när man sitter där på toalettlocket på jobbet och måste gråta. Och sedan torkar ögonen och bättrar på sminket. Då vet man ju att man är galen. Och att ingen annan har en sådandär okontrollerad och plötsligt uppflammande trötthet inom sig. Trots att man kanske precis förlorat allt det som var viktigt i sitt liv och världen saknar mening och man inte vet var man ska hitta den. Då tycker vi liksom ändå att vi ska gå till jobbet och le mot kollegorna och sedan berätta för våra vänner. Att jo, idag var det tungt, men nu känns det bättre. Fast det inte alls är bättre. Och så kallar vi oss starka. Vi är inte sådanadär som sjukskriver oss för lite ont i ryggen eller kärleksproblem. Nädå. Vi går vidare och tar nya tag för man kan inte lägga sig ner och dö. Men fasen. Hade det inte ibland varit så mycket lättare att inte dö om man hade fått skrika. Nu är det den där hemliga döden. Som att hjärtat har trillat ut och kroppen går vidare. Vi lever som zombies och sen. Sen. Bloggar. Vi. Om. Det. För att hallå ingen. Någon måste lyssna. Och när vi inte kan tala med de som vi har omkring oss så talar vi till alla. Och den där dubbelheten. Ja. Den är väl det lustigaste i allt. Eller hur. 

Blue Valentine

Ibland undrar jag vad människor tycker om egentligen. Eller vad vi tror att de tycker om. Om den här filmen inte visas överallt i landet. För att den inte förespås bli en publiksuccé. Kanske vill människor inte ha för mycket socialrealism en fredagskväll med popcorn och cola. Kanske vill vi fly från våra vardagsliv där i biosalongen istället för att bli påminda om att vi inte alltid gjort de rätta valen. Men det borde väl kunna påminna oss om att vi inte sitter där själva med det som kan vara svårt. Det spelar ingen roll var i världen vi är. Om vi har mycket eller lite pengar. Eller barn eller familj. Eller är ensamma. Eller åtminstone få oss att tänka när vi står där i vägskälen, vilken väg vi ska ta. Eller ändra riktning när det gått för långt.

Lyssna också på soundtracket: The Academy Orchestra – Blue Valentine

"You always hurt the one you love

The one you shouldn't hurt at all

You always take the sweetest rose

And crush it until the petals fall

You always break the kindest heart

With a hasty word you can't recall

And If I broke your heart last night

It's because I love you most of all"

En håla på landet

Jodå. Nog skulle man kunna tröttna ibland på småbyar och annat småfolk som verkar stryka omkring där längs landsvägarna. Lenny, Kenny, Ronny och Sonny heter 2000-talets gårdstomtar. Förmågan att dyka upp överallt och ingenstans och förstöra saker sitter i sen gammalt som en ful tunga på en frostig stolpe, i februari, kanske i Norrland. Smärtsamt fast alltså. När de ställer sig och kissar i trädgårdshörnen kallar folk dem trädgårdstomtar och skryter lite extra med att de fick köpa dem billigt på det där trägårdspyntstället i Tomelilla, ja, i samband med Bo Olsson-turen där man slagit på stort och köpt crocs i regnbågsfärger till hela familjen. Och vad fasen, är det inte kultur det där med kissande pojkar? Det var ju något redan de gamla grekerna pysslade med.

Men fasen. Ronny börjar bli lite kall där han står med byxorna nere medan det där packet till husägare glor ut honom på andra sidan. Han undrar om nån vill ha på flabben, för han är helt enkelt jävligt trött på att se ut som fejkmarmor och börjar tycka hela grejen är helt kass.

Y-Front, som Lenny, Kenny, Ronny och Sonny kallar sin egen kvartett, uppkallad efter en jävligt hård grabb på Tingvallas reklamaffischer som tydligen varit huvudrollsinnehavaren i nån cool film med mycket våld i enligt Conny. Man har ju hört om väpnad front va, slänger han ur sig medan han knycker på nacken, så att han kan svälja ner sin tredje mun av lössnus. Och namnet är taget.

Och i slutet av kvällen när tiden kommit till att Y-frontarna börjat upplösa varandra i sina beståndsdelar, för Sonny har snott Kennys lase som han skulle torka av Epan med, ja då är de stolta trädgårdstomteägarna redan långt nere i källarförråden och diskuterar vilka potatisar som passar bäst till hembränningen.

Ingen annan hör vad som försiggår. Men jag som lagt mig på balkongen, får faktiskt nog när Ronny kräks i rabatten och förstör mina nyklorinade skor som står på tork. Då återvänder jag till stans lugna gator.

Comfortably numb och autobahns

Jag önskar verkligen ibland att jag inte var en sådan tänkande människa. Att jag var lite mer comfortably numb. Men det är ju svårt att ändra på. Och samtidigt. Så är det ju det jag tycker om. Om jag inte hade tyckt om det så hade jag ju inte alls tyckt om mig själv. Det är ju det som är hela jag. Som är min drivkraft och min energi och det jag fördjupar mig i. Som gör att det har gått bra och att jag inte bara slänger ner mig i de där djupa dalarna utan även tar mig upp därifrån. Ja. Ibland verkar det vara så lätt att vara en sådan där rak människa. Som verkar vara som en autobahn. Bara rak väg framåt. Snabbt. Enkelt. Lätt att lämna andra bakom sig och komma till nya ställen och människor. Men istället så blev jag en slingrande grusväg. Bara kurvor och slirningar. Och det är jäkligt kul att gasa, men man måste lika fort bromsa. Det blir hackigt och går långsamt och är svårt att komma vidare ibland. Men å andra sidan så är det ju spännande. Man vet aldrig vad som dyker upp bakom nästa sväng. Och man får mer tid att begrunda livet utanför. Att se det. Allt susar inte bara förbi i ett virrvarr. Och det är underbart när solen skiner och det är guld och gröna skogar. Då är det som att hela världen är ens egen. Men när det är grått och regnigt och man knappt kan se utanför fönstret utan bara måste vara där inne instängd med sig själv, så är långsamheten och dalarna inte lika roliga längre.

Och eftersom jag nu är den där tänkande människan så kan jag inte låta bli att undra om en autobahn och en grusväg någonsin skulle gå ihop. Om man liksom skulle jämka ut varandra eller om det bara skulle bli totalstopp i förståelsen. Jag har ingen aning. Det underliga är att jag inte heller har någon aning om vad du är. Var jag skulle placera in dig i hela väg-metaforen. Kanske ett mellanting. Någon slags landsväg. Jag borde ju veta. Jag som hävdar att jag kände dig så väl. Det är intressant. Det lustiga i vem man är och vilka man är tillsammans. Kan man säga att man egentligen inte är gnällig eller oskön fast man faktiskt är det, eller blir det i just det förhållandet. Jag får mer och mer känslan av att man inte är. Att man istället blir sitt sammanhang. Vissa fundamentala sidor måste väl finnas i en oavsett. Men som flickvän och som person så kan jag se extremt få likheter mellan hur jag varit i olika förhållanden. Det är som att det var totalt olika jag. Inte till en början i och för sig. När man är nykär. Då är man bara ett enda härligt lyckligt Sigsjälv. Det måste ju vara det ultimata Jaget. Sen handlar resten om ett samspel. Hur bra man passar ihop och vilka sidor man plockar fram i varandra. Åh. Det kan verkligen vara vidrigt eller hur. Med FS såg jag en elak person som inte kunde ta in någon annans perspektiv och med dig såg jag en gnällig, ledsen och tråkig person. Det är smärtsamt att vara i ett förhållande ibland. Och säkert bra för självinsikten. Men vissa saker hade jag helst sluppit se mig själv som.

Konst och musik skulle i alla fall inte finnas om världen var full av autobahnmänniskor. Det är jag ganska säker på. Det största ljuget måste ju vara att av kärlek så uppstår det ljuv musik. Fast någon kanske glömde ordet förlorad eller olycklig. Krossade hjärtan är betydligt mer estetiska. Därför undrar jag faktiskt om inte alla fördomar mot esteter är lite sanna. Liksom att de är lite deppiga och tråkiga. Det är ju liksom svårt att vara riktigt kul som olycklig. Den sociala sidan blir också lidande. Måla eller komponera musik är liksom inget man gör på en middagsbjudning eller utestället. Fast om man är hög så kanske man kan göra både och. Men dit har inte min självdestruktivitet kommit. Stackars Ryan. Jag tror att han måste vara konstant förkrossad med tanke på hans produktivitet.

Å andra sidan. Nu när jag tänker på det. Jag undrar om det hade funnits några krig i världen om alla människor vore autobahns. De ligger liksom inte i sådana människors natur att stanna upp och bli lack för något. Livet går så mycket bättre ju om man bara skiter i det. Men det är fasen ett svårt val vad som vore bäst. En värld utan krig och utan konst och musik. Eller en värld med båda delarna.

Oh, if I could dance like Fred Astaire...

Vårmusik

Fleet Foxes har kommit med ett nytt album. Vissa gamla låtar. Men lika fint som alltid. Lorelai är som en vår hela den på någotvis, det känns som att låten hör ihop med omslaget som hör ihop med en grönskande skog. Och eftersom det snart är sommar så kommer här vårens tre bästa spellistor:

Vår 2011:1
Vår 2011:2
Vår 2011:3

Vita byxan

Redan första terminen på universitetet trillade jag dit direkt. För vita byxan. Pappa var i upplösningstillstånd. En man med vita byxor som brydde sig om handväskor. Det där kunde bara sluta illa. Det gjorde det i och för sig också. Men inte på grund av pappas uppfattning om den metrosexuelle mannen. Inte heller för att han var ungefär var dubbelt så lång som jag. (Vilket iofs är lite av ett krav jag ställer eftersom jag själv är kort. Det låter ologiskt, men är det inte. Om mannen ifråga inte är riktigt lång kan jag tyvärr inte få pojkbarn. Korta män har nämligen ofta dålig självkänsla och måste träna tills de ser ut som kuber. Kubmän är något jag förknippar med låg intelligens, guldkedja runt halsen och en för liten åtstramande tight vit t-shirt från Brothers. Inget av det är något som jag tycker särskilt mycket om. Och ingen vill ju föda ett barn till jorden som har dåliga förutsättningar redan från början. Så om jag träffar en kort man så måste vi abortera bort alla eventuella pojkfoster. Och jag vet faktiskt inte riktigt om man kan se kön så tidigt att man sedan kan göra abort i rätt tid? Och oavsett så vet jag inte om jag tycker att det är ett vidare moraliskt förfarande. Dessutom är jag själviskt nog inte speciellt lockad av tanken att behöva göra några aborter överhuvudtaget.)

Vi träffades i kafeterian på biblioteket. Han var vän till en vän. Jag var ung och konstant fnittrande. Vi hade våra bästa dagar i den där kafeterian. Lite pluggande, mycket skratt. Det mesta gick ut på att rangordna killar. Tydligen var vi alla andras mardröm. Så bra gick det alltså med vuxenheten. Vita byxan tog mig med storm. (Och mina vänner också, däremot inte riktigt i samma bemärkelse, till och med vid den här tiden kändes vita byxor lite som något hämtat ur en nittiotalssåpa, och de var så bländade av vitheten att de inte riktigt kunde se personligheten bakom det där skenet). Vita byxan skrattade nämligen åt mina skämt. En av de bästa egenskaperna man kan ha enligt mig. Vita byxan och jag började gå hem med varandra efter en inflyttningsfest där jag mutat min bästa vän till att bjuda med mig. Han hade en fantastisk lägenhet som han tyvärr delade med andra vita byxor. Vi hade sex på köksbänken när alla gått hem och jag var förtjust när jag hittade hans dyra ansiktskrämer på morgonen. Vi gick på dejt vilket var en totalt ny umgängesform för mig. Vi hade mer sex. Det var det bästa jag varit med om. Antagligen för att jag inte varit med om alls mycket av den varan tidigare. I jämförelse så måste det ju varit den ultimata upplevelsen att det faktiskt kändes bekvämt. Han fick komma och hämta mig på min invigningssittning som student. Jag hade inte ens lyckats ta mig igenom efterrätten. Det var min uteblivna bordsherres fel. Han hade lämnat mig, en nybliven liten studentprettotjej med dubbla spritransoner. Eftersom gratis är gott så blev kvällen inte långvarig. Jag råkade tåflörta med min bordsdam på andra sidan. Det uppskattades inte eftersom hon också raggade på den snygga killen brevid henne. Sen är det lite oklart. Men vita byxan hämtade iaf upp mig ur en bil med en kinesisk restaurangägare utanför sin lägenhet en timme senare. Ungefär klockan halv elva. Det var ett ytterst skrämmande beteende av mig själv. Att hoppa in i en bil med en främmande man skulle ha varit ett ytterst otänkbart beteende ett halvår tidigare. Mammas ord ringer fortfarande i öronen. Ja, på det stora hela så är det fortfarande en ytterst skrämmande tanke. Det tyckte nog vita byxan också. Men han hällde i mig lite vatten och stoppade ner mig under täcket. Vi hade en underbar morgon tyckte jag och tackade mig själv för att jag oftast inte kräks när jag dricker.

Vita byxan och jag hade precis samma humor. Tror jag i alla fall. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå hur man kan vara kär i någon för att man har så fantastiskt kul tillsammans utan att den andra personen är kär tillbaka. Det skulle ju innebära att man har kul med sig själv bara. Och det borde man ju inte kunna ha. Roligheten måste ju uppstå i någon slags symbios? Hur som helst. Jag var upp över öronen förälskad. Jag tror att det var den första som jag verkligen tyckte om på ett annat sätt än besatthetstrånande efter den snygga killen. Den första som jag verkligen tyckte om för vem han var. Det var åtminstone inte för de vita byxornas skull.

Men som sagt. Det slutade inte bra. Jag viste också det. Att något var fel. Det var jag som var i ett underläge. Det var jag som ringde. Som gick till festerna där han kunde befinna sig. Det var han som nästan var färdig och bodde i en vacker lägenhet och var äldre, medan jag var ny student som bodde på korridor och kände mig som jag var i ett barn fast jag inte riktigt viste varför. Vi var på väg hem efter en fest. Hem till mig. I korsningen utanför porten stannade han. Det var mörkt och kallt. Det var inga människor alls, bara det där vita gatlyseljuset. Han berättade att han tyvärr var kär i någon annan. Denna annan visade sig dessutom vara min ständigt eftertrånade kusin. Samtidigt som det såklart var lite äcklande att inse att vi legat med samma kille så var mitt hjärta krossat. Jag var förstörd och han var ledsen. Jag sprang därifrån, över gatan, in, hem. Gråt i halsen och stenar i hjärtat. Han ropade efter mig. Han var bra. Jag kunde inte säga något ont om honom alls. Det gjorde mig ännu argare. Därefter var jag lite tystare i kafeterian och inte riktigt lika skrattande. Det är så himla svårt att vara arg när man är kär och har ett krossat hjärta. Det är underligt, att man kan fortsätta tycka om någon som inte vill ha en. Man borde ju inte kunna tycka om någon som inte tycker om en själv. Det är ju höjden av otrevligt beteende mot en själv. Men så logiska är inte känslorna. Man måste skilja mellan fakta och känslor sa alltid mannen från Argentina. Det här var ju långt innan jag träffade honom. Men jag antar att jag inte var bättre på det då än nu. Och den stackars vita byxan hade ju faktiskt ingen aning om någon av de här sviterna. Han är fortfarande en underbar man. Vi fortsatte gå hem med varandra långt efter det här. I pauserna mellan våra respektive förhållanden. I början gjorde det fortfarande fruktansvärt ont. Det kändes som jag hade någonting som han borde veta, men som jag aldrig kunde ge. Det var en tyngd. Men den gick bort tillsist. Tiden läker faktiskt kanske alla sår. Det är svårt att tro på med de nuvarande. Men i en tillbakablick så verkar det faktiskt troligt. 


Jag vaknade brevid vita byxan för några månader sedan. I en helt annan stad. I en helt annan lägenhet. Inte alls med samma roller längre. Men vi gick fortfarande en promenad i februarikyla. Jag vände ansiktet mot honom och han kysste mig. Mitt i stan klockan elva en lördagförmiddag. Vi hade fortfarande samma humor och roligt i symbios. Och han bad mig träffa honom samma kväll. Han var fortfarande lika lång och sexet var faktiskt bra på riktigt. Han hade inga vita byxor utan kostym och portfölj och var på väg till ett bra jobb. Herregud, vad hade jag inte gjort för att befinna mig i den situationen för sex år sedan. Och vad hade jag inte gett för att få gå tillbaka i tiden och ge mitt yngre jag ett fotografi av den dagen. Men jag tittade på honom och tänkte att man kan umgås i symbios fast man inte älskar. Sen gick jag hem. Och han vet fortfarande ingenting.

Gnarls Barkley – Crazy - single version  

Från vita byxan till en man från Argentina

Det är klart att det har funnits mängder med upphov till sviter. Men såklart har det även funnits de som varit mer viktiga. Det är lustigt. För jag ser mig alltid som den ständiga singeln. Men när jag tänker på det så har jag varit i någon typ av förhållande den största delen av tiden sedan jag började intressera mig för det där med förhållande alls. Om jag glömmer det riktigt gamla för en stund och inriktar mig på det någotsånär nya så finns det nog fyra personer som delat mig med mig de senaste åren. Vita byxan, Fulsnyggingen, Johnny Trucker och en man från Argentina. Sedan jag kom tillbaka från Europatur och med tonåren bakom mig. Redo för att inta studentvärlden och bli vuxen. Det är sex år sedan och det har ännu inte hänt. 

Kennedy och Shakespeare

Det är något så otidsenligt över Kennedytragedin. Det går liksom inte att låta bli att bli berörd. Det är som en blandning av Hamlet och Romeo och Julia. Verkligheten hade lika gärna kunnat regisseras av Shakespeare och sedan spelas upp för våra ögon några hundra år senare. Som en påminnelse om att kärlek, makt och pengar alltid kommer vara centrala i det vi gör. Och just i sista avsnittet i serien om The Kennedys påminner Bobby sin pappa, där han sitter med den amerikanska flaggan och dess stjärnor svept över sina axlar, om en Shakespearestrof. Det är amerikanskt, javisst, oh så amerikanskt. Om självständighet, storhet och starka män. Det är pater familias och män gråter inte och kvinnans roll är att föda och uppfostra en välartad barnaskara. Men trots allt detta. Det är också en kärlekshistoria. Med vanliga dödliga människor. Som får sina hjärtan krossade. Och kanske påminner stjärnhimlen om någon de älskade. 

Kom, ljuva natt, svartögda kärleksnatt.
Ge mig min Romeo. Och när jag dör,
Ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
Så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans.

Romeo och Julia: Akt III, scen 2

Karlavagnen och fräknar

Stjärnhimlen är bland det vackraste jag vet. Jag kommer på det varje gång jag ser den. Den får mig att bli snurrig nästan hög. Så har det varit så länge jag kan minnas. Att bara stå därunder får mig att känna mig trygg. Ett tag älskade jag den. Det var för att den påminde mig om dina fräknar. Jag älskar fräknar. Fräknar får mig att tänka på barnsommrar och smultron på strå. Och ditt ansikte. Som att det fanns tusentals och åter tusentals fräknar, för bakom varje fräken fanns en ny. Det var som att dyka ner i ett hav. Eller som att upptäcka en rad med olika galaxer och världar som aldrig tog slut. Det var som att se något nytt varje gång och som att komma in inuti dig. Så dina fräknar påminde om stjärnhimlen som jag älskar, och stjärnhimlen påminde efter ett tag om dina fräknar som jag älskade, och jag älskade dig. Och när du försvann med dina fräknar så stod jag kvar med en stjärnhimmel som påminde om dig. Det var som att vara omgiven av dig. Och på en ö utan elektricitet, ljus eller ljud på andra sidan jorden, var det förfärligt svårt att komma bort ifrån stjärnhimlen. Den slog mig till marken varje natt. Jag låg där på en vit strand och den var så vacker och så full av stjärnor att den mörka himlen bakom bara knappt kunde urskiljas. Den var så precis och exakt som ditt ansikte. Och den var så vacker och totalt överallt att jag blev överrumplad och matt. Jag blev arg. Om inte himlen och det som är större än oss själva, som övergår människans förstånd, som påminner oss om att vi bara är obefintliga molekyler i ett stort universum. Om inte ens det kunde övervinna dig, eller sätta mina känslor i perspektiv. Vad skulle göra det då.

Så ett tag tyckte jag inte alls om stjärnhimlen. Jag var förbannad på att den tagit ifrån mig min trygghet och känslan av att mina bekymmer inte var att bekymra sig för på riktigt. Men ikväll när jag gick hem och inte hade sett den på så länge, eller kanske bara glömt bort att lägga märke till den, levt i en egen dimma. Ikväll när jag gick hem under stjärnorna så var det som jag tog ett djupt andetag och tänkte att den finns där faktiskt ändå. Trots att dina fräknar är borta. Och att jag fortsätter göra misstag. Den påminde mig om att saker kan bli bättre. Och att sår kan läka. Så jag stod där och andades ett tag innan jag stack nyckeln i dörren. För att jag först var tvungen att hitta Karlavagnen. Det måste jag alltid göra i och för sig. Annars får jag inte gå in. Det är en tvångstanke jag haft sedan jag var liten. Varje stjärnhimelsnatt som jag står på uppfarten, så måste jag hitta Karlavagnen, annars så kommer jag drabbas av otur och olycka. Jag misstänker att det är en ganska originell tvångstanke. Väldigt oklart hur den uppstått. Den har varit till problem ett antal gånger. När man kommer hem från träningen på vintern i tio minus och är så trött och hungrig att man tror att man ska falla ihop. På väg hem från fester, full och illamående och bara måste hem och in. När man sprungit hem från skolan för att man varit så fruktansvärt kissnödig. Men Karlavagnen vann alltid alla matcher. Så ikväll stod jag på uppfarten precis som de senaste tjugo åren, huttrade, fumlade med nycklarna, kisade med ögonen, och hittade Karlavagnen så att jag kunde öppna dörren och komma hem. 

Björn Ranelid och kallsupar

Åh Björrn. Det finns ingen som kan liva upp en regnig tisdag såsom Björn. Och som kan påminna en om att kombinationen av självgodhet och självömkande kan vara så fantastisk! Allt som inte går ens väg är helt enkelt avundsamhet. Och jag borde faktiskt fått något pris för allt jag skriver om. Tänk så många som har fått pris för att de skriver om andra saker, tänker jag. Som inte skriver om samma som jag skriver om. Från Norrland och Afrika eller helt enkelt Göteborg. Från en massa andra ställen som jag inte kommer ifrån. Då borde ju jag också få det. Det är en så fin icke-logik i det resonemanget. Om kombinationen av skånska diftonger och rullande Rrrr är fin går dock att diskutera. Jag tackar någon slags språkgud eller mig själv för att jag som liten i alla fall fick för mig att öva in skånska skorrande R i rikssvenskan istället för tvärtom.

Att leva är som att simma från stranden jag till stranden du i havet vi, säger Björn. Och är mäkta stolt över denna aforism. Och med rätta, det får jag ge honom. För den där simturen kan väl de flesta känna igen på något vis. Och de kallsupar som den kan ge och där man ibland är så trött att man får kramp eller tror att man ska drunkna. Och ibland kommer man inte alls fram. Men så finns det också de gånger som vattnet ligger spegelblankt och solglittrigt och bara är alldeles alldeles lika underbart som en Törnrosabal på slottet. Så vi fortsätter hoppa ner i det där kalla vattnet för att se hur det kommer bli nästa gång. Och det är väl en jäkla tur.