Är inte hela vår värld lite platt? En hel värld bara full av osagda ord mellan människor och full med onödiga ord i en cyberrymd som kanske når ut till en massa, kanske till ingen men helt säkert sällan till dem de är avsedda. Jag undrar vad som har gjort oss så öppna och ytliga på samma gång. Det är som ett kollektivt bekräftelsebehov och samtidigt en rädsla. Är det för att vi känner att vi måste skapa en mening, en plats i tillvaron och en känsla av att ingå i någonting större? För att vi inte har tro eller en Gud längre som säger att vi är meningsfulla. Är bloggande och alla korta äktenskap samma sak, en känsla av att vi måste gå vidare. Förverkliga oss själva, komma framåt och bort till ett mål som vi inte riktigt satt upp eller vet vad det är. Jag inser ju att jag säger det självklara. Det som alla analyserare av 2000-talet och den moderna storstadsmänniskan konstaterat och analyserat tusen gånger om. Och man blir ju bara trött. Herregud (ett uttryck som egentligen tappat sin mening i vårt icketroende på dennas existens). Låt oss bara få skriva och vara och slippa analyseras och analysera varför vi gör allt det här. Låt oss bara få vara 2000-tals varelser med vitomani och inredningsporr mellan vårt skrivande av shoppinglistor. Men så plötsligt. Blir det ändå sådär tomt. Som efter en stor middag när alla gått hem och man står kvar med disken. Vad i helvete är det för mening. Jag önskar ju att vi kunde ha alla dessa samtal. Men de lämnade vi med tonåren och säger med ett småskratt att existenssamtalen, ja, vem fan har tid med dem. När vi har så mycket viktigare saker att prata om. Och vi kan vara ambitiösa eller belevade och vi pratar om konst och politik och inte alls bara de nya trenderna, och när vi gör det så är det ur ett djupare perspektiv. Inte alls sådär ytligt. Utan utforskande och ifrågasättande och vi bryr oss faktiskt om miljön och ska vi inte byta kläder med varandra istället för att köpa nya. Jodå. Vi är så himla djupa utan att trilla ner i det där existensträsket som man förknippar med slitna jeans och gitarrer och Magnus Uggla och att röka på ett helt gäng fram till någon börjar grovhångla med varandra och sedan spyr på någon förälders välklippta gräsmatta. För det var ju då och nu har vi växt upp och blivit vuxna. Fast med humorn och barnasinnet kvar såklart. Vi är ju inte tråkiga. Bara lite mer realistiska. Och bra på att dölja saker. För att undanhålla sanningen är inte att ljuga. Det är bara sådant man måste göra som vuxen. Leka rationell och inte visa hela spektrat. Alla vet att någon av oss är otrogen eller lever i ett olyckligt förhållande. Och det pratar vi ju såklart om. Men sådär lite lagom. Hur vi ska lösa det. Vems fel det är. Att man måste gå vidare. Men hur det känns och varför vi gör allt det där. Det försvinner.
Och åh. Ibland blir det bara så, så, tröttsamt. Kan inte någon berätta en saga med sensmoral. Någon gång. Som faktiskt får oss att tänka. Eller skicka ett brev. Eller inte vara så fruktansvärt rädda för det riktiga. Känslorna och det som vi tycker är konstigt, men som är konstigt bara för att alla låser det inne, och tvivlar på att alla andra är så konstiga. Det ser man ju aldrig. Eller hur. Och när man sitter där på toalettlocket på jobbet och måste gråta. Och sedan torkar ögonen och bättrar på sminket. Då vet man ju att man är galen. Och att ingen annan har en sådandär okontrollerad och plötsligt uppflammande trötthet inom sig. Trots att man kanske precis förlorat allt det som var viktigt i sitt liv och världen saknar mening och man inte vet var man ska hitta den. Då tycker vi liksom ändå att vi ska gå till jobbet och le mot kollegorna och sedan berätta för våra vänner. Att jo, idag var det tungt, men nu känns det bättre. Fast det inte alls är bättre. Och så kallar vi oss starka. Vi är inte sådanadär som sjukskriver oss för lite ont i ryggen eller kärleksproblem. Nädå. Vi går vidare och tar nya tag för man kan inte lägga sig ner och dö. Men fasen. Hade det inte ibland varit så mycket lättare att inte dö om man hade fått skrika. Nu är det den där hemliga döden. Som att hjärtat har trillat ut och kroppen går vidare. Vi lever som zombies och sen. Sen. Bloggar. Vi. Om. Det. För att hallå ingen. Någon måste lyssna. Och när vi inte kan tala med de som vi har omkring oss så talar vi till alla. Och den där dubbelheten. Ja. Den är väl det lustigaste i allt. Eller hur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar