Björn Ranelid och kallsupar

Åh Björrn. Det finns ingen som kan liva upp en regnig tisdag såsom Björn. Och som kan påminna en om att kombinationen av självgodhet och självömkande kan vara så fantastisk! Allt som inte går ens väg är helt enkelt avundsamhet. Och jag borde faktiskt fått något pris för allt jag skriver om. Tänk så många som har fått pris för att de skriver om andra saker, tänker jag. Som inte skriver om samma som jag skriver om. Från Norrland och Afrika eller helt enkelt Göteborg. Från en massa andra ställen som jag inte kommer ifrån. Då borde ju jag också få det. Det är en så fin icke-logik i det resonemanget. Om kombinationen av skånska diftonger och rullande Rrrr är fin går dock att diskutera. Jag tackar någon slags språkgud eller mig själv för att jag som liten i alla fall fick för mig att öva in skånska skorrande R i rikssvenskan istället för tvärtom.

Att leva är som att simma från stranden jag till stranden du i havet vi, säger Björn. Och är mäkta stolt över denna aforism. Och med rätta, det får jag ge honom. För den där simturen kan väl de flesta känna igen på något vis. Och de kallsupar som den kan ge och där man ibland är så trött att man får kramp eller tror att man ska drunkna. Och ibland kommer man inte alls fram. Men så finns det också de gånger som vattnet ligger spegelblankt och solglittrigt och bara är alldeles alldeles lika underbart som en Törnrosabal på slottet. Så vi fortsätter hoppa ner i det där kalla vattnet för att se hur det kommer bli nästa gång. Och det är väl en jäkla tur.