Jag önskar verkligen ibland att jag inte var en sådan tänkande människa. Att jag var lite mer comfortably numb. Men det är ju svårt att ändra på. Och samtidigt. Så är det ju det jag tycker om. Om jag inte hade tyckt om det så hade jag ju inte alls tyckt om mig själv. Det är ju det som är hela jag. Som är min drivkraft och min energi och det jag fördjupar mig i. Som gör att det har gått bra och att jag inte bara slänger ner mig i de där djupa dalarna utan även tar mig upp därifrån. Ja. Ibland verkar det vara så lätt att vara en sådan där rak människa. Som verkar vara som en autobahn. Bara rak väg framåt. Snabbt. Enkelt. Lätt att lämna andra bakom sig och komma till nya ställen och människor. Men istället så blev jag en slingrande grusväg. Bara kurvor och slirningar. Och det är jäkligt kul att gasa, men man måste lika fort bromsa. Det blir hackigt och går långsamt och är svårt att komma vidare ibland. Men å andra sidan så är det ju spännande. Man vet aldrig vad som dyker upp bakom nästa sväng. Och man får mer tid att begrunda livet utanför. Att se det. Allt susar inte bara förbi i ett virrvarr. Och det är underbart när solen skiner och det är guld och gröna skogar. Då är det som att hela världen är ens egen. Men när det är grått och regnigt och man knappt kan se utanför fönstret utan bara måste vara där inne instängd med sig själv, så är långsamheten och dalarna inte lika roliga längre.
Och eftersom jag nu är den där tänkande människan så kan jag inte låta bli att undra om en autobahn och en grusväg någonsin skulle gå ihop. Om man liksom skulle jämka ut varandra eller om det bara skulle bli totalstopp i förståelsen. Jag har ingen aning. Det underliga är att jag inte heller har någon aning om vad du är. Var jag skulle placera in dig i hela väg-metaforen. Kanske ett mellanting. Någon slags landsväg. Jag borde ju veta. Jag som hävdar att jag kände dig så väl. Det är intressant. Det lustiga i vem man är och vilka man är tillsammans. Kan man säga att man egentligen inte är gnällig eller oskön fast man faktiskt är det, eller blir det i just det förhållandet. Jag får mer och mer känslan av att man inte är. Att man istället blir sitt sammanhang. Vissa fundamentala sidor måste väl finnas i en oavsett. Men som flickvän och som person så kan jag se extremt få likheter mellan hur jag varit i olika förhållanden. Det är som att det var totalt olika jag. Inte till en början i och för sig. När man är nykär. Då är man bara ett enda härligt lyckligt Sigsjälv. Det måste ju vara det ultimata Jaget. Sen handlar resten om ett samspel. Hur bra man passar ihop och vilka sidor man plockar fram i varandra. Åh. Det kan verkligen vara vidrigt eller hur. Med FS såg jag en elak person som inte kunde ta in någon annans perspektiv och med dig såg jag en gnällig, ledsen och tråkig person. Det är smärtsamt att vara i ett förhållande ibland. Och säkert bra för självinsikten. Men vissa saker hade jag helst sluppit se mig själv som.
Konst och musik skulle i alla fall inte finnas om världen var full av autobahnmänniskor. Det är jag ganska säker på. Det största ljuget måste ju vara att av kärlek så uppstår det ljuv musik. Fast någon kanske glömde ordet förlorad eller olycklig. Krossade hjärtan är betydligt mer estetiska. Därför undrar jag faktiskt om inte alla fördomar mot esteter är lite sanna. Liksom att de är lite deppiga och tråkiga. Det är ju liksom svårt att vara riktigt kul som olycklig. Den sociala sidan blir också lidande. Måla eller komponera musik är liksom inget man gör på en middagsbjudning eller utestället. Fast om man är hög så kanske man kan göra både och. Men dit har inte min självdestruktivitet kommit. Stackars Ryan. Jag tror att han måste vara konstant förkrossad med tanke på hans produktivitet.
Å andra sidan. Nu när jag tänker på det. Jag undrar om det hade funnits några krig i världen om alla människor vore autobahns. De ligger liksom inte i sådana människors natur att stanna upp och bli lack för något. Livet går så mycket bättre ju om man bara skiter i det. Men det är fasen ett svårt val vad som vore bäst. En värld utan krig och utan konst och musik. Eller en värld med båda delarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar