En ulv i fårakläder och fula skor

Bilden från Superstudio, som förövrigt kan vara stället som
gör de absolut snyggaste kampanjerna.

Jag har tänkt på det här med att dejta fula killar. Det här med att det är insidan som räknas, det säger alltid mina föräldrar när jag klagar över ensamma söndagkvällar. När de säger det så vet jag att de menar att jag tittar på fel sak. Att de tycker att jag är kräsen. Att jag liksom går omkring och tycker att om någon inte är tillräckligt attraktiv då är det inte ens värt ett försök. Det är inte sant för det första. Men ändå lite. Det handlar väl inte om utseendet i sig. Det handlar mer om en viss typ av killar. Den svårfångade typen. Mr. Badguy. Det finns ju något lockande i det där. Det är som en lightverson av kvinnorna som skickar kärleksbrev till lasermannen, eller har fängelsegiftemål med Helge Fossmo. Det är en speciell dragningskraft med en Hank Moody som helt plötsligt ska spendera fredagkvällen i soffan med en själv istället för snortandes på Rose. Och jag kan absolut hålla med mina föräldrar om det där. Det har ju visat sig att det inte alltid är en helt sund dragning. Men det finns något ännu värre. Ulvarna i fårakläder. Efter Johnny Trucker, personifieringen av Moody:nes, bestämde jag mig för att ändra inriktning. Att ge de bra killarna en chans, trots eventuell avsaknad av edge och alltför normalt beteende (det skrämmer mig alltid lite, jag tror jag förknippar normalitet med tråkighet). Men vad de flesta inte förstår är att de flesta tjejer kommer fram till samma insikt efter ett par svidande dissar av Mr. Cool. Och då förflyttar sig samma mängd tjejer till dessa snälla små ulvar till män. Som helt plötsligt visar sig inte alls vara så snälla längre. De har fått alldeles för mycket uppmärksamhet och alldeles för mycket valfrihet. Dessutom är de med sina från början totalt normala ordnade liv totalt oförstående för ens mer extrema beteenden. Sömnsvårigheter, fyllor eller regelbrott passar inte riktigt in i ulvkillens bild av flickvänsmaterialet. Ofta inte heller den spårade humorn. Och plötsligt står man där och har sänkt sin standard med 10 snäpp och blir ändå dissad. Jag skulle vilja säga att det är ett starkt argument varför man bara ska ta de snyggaste killarna redan från början. Och går det åt pipan kan man ju åtminstone ha lite förståelse eller skylla på att den där snyggheten stigit honom åt huvudet. Men med ulvkillarna: man tar dem under sina vingar och tänker att de borde känna, ja om inte tacksamhet, så i alla fall lite glädje. Men icke, plötsligt står man där med sårad stolthet och ett lite svagare hjärta, på grund av en person som man inte ens ville ha från början. Man startade i överläge och har helt plötsligt förlorat. Den högsta förnedringen är ändå om personen dessutom har fula skor. Man har till och med haft överseende med fula skor (!) och förlorar ändå. Men jag brukar inte orka förklara det här för mina föräldrar över söndagssteken.

(Urbana är tipset för killar som vill bli får i ulvakläder, mycket mer attraktivt, och med snygga skor.)