Det är något så otidsenligt över Kennedytragedin. Det går liksom inte att låta bli att bli berörd. Det är som en blandning av Hamlet och Romeo och Julia. Verkligheten hade lika gärna kunnat regisseras av Shakespeare och sedan spelas upp för våra ögon några hundra år senare. Som en påminnelse om att kärlek, makt och pengar alltid kommer vara centrala i det vi gör. Och just i sista avsnittet i serien om The Kennedys påminner Bobby sin pappa, där han sitter med den amerikanska flaggan och dess stjärnor svept över sina axlar, om en Shakespearestrof. Det är amerikanskt, javisst, oh så amerikanskt. Om självständighet, storhet och starka män. Det är pater familias och män gråter inte och kvinnans roll är att föda och uppfostra en välartad barnaskara. Men trots allt detta. Det är också en kärlekshistoria. Med vanliga dödliga människor. Som får sina hjärtan krossade. Och kanske påminner stjärnhimlen om någon de älskade.
Kom, ljuva natt, svartögda kärleksnatt.
Ge mig min Romeo. Och när jag dör,
Ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
Så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans.
Ge mig min Romeo. Och när jag dör,
Ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
Så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar