Jag vet. Det måste komma som en chock. Vi tycker inte om folk som bloggar. Bara ordet får mig att må lite illa. Blogg. Det låter lite som en padda. Eller en sur uppstötning. Människor som bloggar är lite för pretentiösa. Självgoda och självcentrerade. Som att allt i världen skulle kretsa kring en själv. Övertygelsen om att någon annan skulle ha något som helst intresse av att veta vad man åt till middag eller råkade klä på sig på morgonen. Men ändå. Jag inser såklart att det handlar om någon slags tristess. Eller för lite att göra. Men det är just det. Jag har alldeles för mycket att göra. Ändå är det som att det alltid blir tankar över. Som borde användas någonstans. Platsa in någonstans. Hela min vakna tid, vilken ofta är lite för lång och den sovande lite för kort, går tankarna på högvarv. Och uppenbarligen så har inte jag fått en hjärna med meningsfullt tänkande. Som använder hela energin till att uppfinna nya vaccin eller förnybart bränsle. Istället är det ofta som om mina tankar mest handlar om sviterna efter en kärlekshistoria. Ny eller gammal.
Det var så allt började. Som Pluras låt långt innan September och hela svenska folket hade upptäckt Kärlekens tunga. Så tänkte jag att vad är inte hela livet förutom sviterna efter en kärlekshistoria. I synnerhet jag. Det känns som att jag alltid går omkring och är sviterna efter en sådan. Allt annat känns så meningslöst. Jag är aldrig bara jag, jag är alltid jag och någon annan eller resterna av någon annan som vägrar lämna mig. Lyckligt, fantastiskt sjundehimelsnsvävande av sviterna av en lyckad sådan. Eller milsvida ner i hadesunderjorden mörkastemörkt sviterna av en misslyckad sådan. Och i allt jag gör. I varje andetag. Är jag sviterna. Jag har så svårt att förstå människor som blir uppslukade av något annat än kärleken. Även om jag måste tillstå att det är lättare att bli det i de lyckliga sviterna. I lyckan är det som om sinnena öppnas för alla andra lyckliga och härliga saker. Som att bada, att äta chillichoklad, att köra bil med för hög musik och titta på en vårskog. Det är ju det bästa jag vet. Till och med att sätta sig in i ett komplicerat juridiskt problem eller diskutera om Jurholt verkligen är en sådan mansgris som han ser ut som. Det är som att lyckan finns där bakom och underlättar tankebanorna. Olyckan däremot är som en stor stoppskylt. Halt. Och sedan kommer man inte vidare. Tankarna går på tomgång. Fast den är hjälpsam i kreativiteten. I alla målningar som ligger på tork, i spotifylistorna och skrivandet. Men för intelligensen och problemlösningsförmågan tycks den vara ytterst overksam.
Ja. Så här är jag alltså. På pricken ett; hjälp henne hem, ta inte bort hennes gloria, hon är bara sviterna av en kärlekshistoria. De olyckliga sviterna slutar oftast med rödvinsfläckar på klänningen och ett vinglande på upptrampade klackar. De lyckliga sviterna gör mig till en DN-teppanyakihäll-inredningsartikel. Lite obehagligt alldeles för välordnad. Lite fejkad på något sätt. En leende blond jurist pojkvännstjej (sådan som vi undrar om de har något inre alls eller om de föddes i de där randiga skjortorna och beskriver som ”du vet en såndär” medan vi glömmer att se oss i spegeln och inse att det är precis det vi är) med stekspaden i handen, som undrar om Morbergs älggryta är den bästa för söndagsmiddagen (det är den), om vi kanske skulle ha råd att köpa Twiggy-lampan i rött någon dag eller om vi skulle ta och gå på visning för den där vita lägenheten med trägolv. Samtidigt som Sartorialist-sidan och Elle kollas för att ha koll på vad man bör ha på sig den kommande månaden. Ett kontrollfreak alltså. Där allt ska vara perfekt för att vara bra. Kanske kan det också kallas en Nutidssjuka. Kanske betyder det att våra liv saknar högre mening. Eller så betyder det bara att kärleken känns så meningsfull att den liksom ger utrymme för allt det där egentligen meningslösa. Ja, det är väl fortfarande oklart. Men av alla sviterna blir det i alla fall ett liv. Ord. Och jag vet inte riktigt var jag ska börja för du ska förstå. Det finns ingen ordning bland mina ord. Lika lite som det finns ordning i mitt liv. Lika mycket som jag är svart eller vit. En själslig Dr. Jekyll och Mr. Hyde.
Att man ska älska sig själv innan man kan älska eller bli älskad av någon annan är den största lögnen och sanningen jag vet. Det är ju precis det jag konstaterar gång på gång. Och samtidigt kommer på är omöjligt. Det är liksom lite svårt att förlika sig med om man tror att kärleken är meningen med livet. Det låter svulstigt. Jag vet. Sådär lite äckelpretantiöst. Och vem är jag, 25 år gammal och definitivt inte Gandhitypen att konstatera vad meningen med livet är. Men om det nu finns en kraft som de flesta människors liv verkar ständigt kretsa kring. Alla böcker, alla sånger alla diskussioner vänner emellan. Alla bittra bråk och alla känslor av riktig djup lycka. Då måste det väl ändå betyda något. Och om meningen med livet är kärlek. Ja, då är det lite svårt att älska sig själv utan att någon annan gör det, för då har ju livet ingen mening. Och om livet inte har mening är det hemskt svårt att älska alls. Jag förutsätter ju alltså att meningen med livet är kärlek mellan två människor, ultimat, och att det liksom inte räcker med kärlek till sig själv. Som du hör. Det blir komplicerat på en gång.
Jag ska försöka förklara. Även om det ibland känns som det finns så mycket fler olycksord än lyckoord. Lyckan är som en blixt. Snabb, klar och lysande. Så självklar. Det finns inget att reda ut. Den bara är i all sin styrka. Olyckan är som ett utdraget åskmuller. Som måste förklaras och som man tror har gått över och som kommer tillbaka och är nyckfull och plötsligt är det genomgrått och ösregn. Ja, olyckan är så mycket mer komplicerad. Olyckan tar plats. Men det betyder inte att den är starkare eller större egentligen. Den är bara mer. Ja, egocentrisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar