En dag

A brilliant book about the heartbreaking gap between the way we were and the way we are...  – Tony Parsons.

Själsliga bantningsförsök

En dag vaknar man upp och vet inte längre. Har glömt vad felet är. Det var du. Det var ett krossat hjärta. Det var en förlorad far. Det var. Men så är det inte allt det där längre. Det går inte längre att skylla på. Det blir istället en självömkan och ett ältande. Något som inte befogar överseende. Och det är på något sätt så mycket värre. Att inte veta vad det är som är så fel. Att inte själv kunna bortförklara och peka på och förklara. Att inte ha någon som helst aning om varför man mår så dåligt. Men att man gör det. Det går att säga vad som helst. Allt kan göras om till förklaringar. Gamla sår, mycket att göra, ett långsamt svävande liv i väntan på att komma vidare. Att känna att man står still och väntar på att livet ska börja igen. Men det blir på något vis ändå en lögn. En förklaring som är krystad och påhittad för att man inte vet. Och detta ovetande. Det blir tillsist anledningen i sig.

Kanske har jag bara fastnat. Jag har fastnat med mina högar. Och jag kan inte sortera. Det är som ett rörigt rum, ett skrivbord fullt med pappersstaplar. Totalt i oordning. De riskerar att falla ner och begrava mig underst. De svajar oroväckande. Och ändå fortsätter jag att bygga på dem med ännu fler blad av underliga beteenden. Kan inte förlåta mig själv för alla mina misstag. Och vet inte var jag ska börja min städning, sortering och utrensning. Alltså lever jag i någon slags trångmål. Jag är så arg för jag måste leva med mina fel och brister ständigt närvarande. Och då blir det inte lönt att bättra sig. Då kan jag lika gärna kapitulera för den där påminnelsen om att det är jag. Lika gärna fortsätta. Och jag trillar in i mitt röriga rum gång på gång och står där med panik och bultande hjärta och åtsnörd strupe. Det är så mycket lättare att få glömma det där rummet för ett tag. Att sjunka ner där på marken. Och sedan vakna på samma ställe, där högarna växt med ett par meter under gårdagskvällen och natten.

Det är precis som jag försöker genomföra ett själsligt bantningsförsök. Där man sätter upp mål. Och lovar sig själv att bli bättre. Nästa år inget fett, socker eller några giftiga kemikalier. Nu är det utrensning och en bättre människa som ska komma ut ur mörkret och smutsen. Och det går bra några dagar. Tills det börjar kännas tungt och konstigt och tomt och meningslöst. Det är ändå ingen som ser hela den stora omvälvande förändringen. Inte ens en själv. Och ett misstag. En chokladkaka. Då har man redan gett upp. Och sedan äter man tvångsmässigt upp allt som finns i huset av onyttigheter. Det är så underligt. Så kontraproduktivt. Att man gör det där gång på gång. Fast man vet konsekvenserna. Man vet att kakan eller ett litet snedsprång inte är hela världen. Bara man slutar där. Och ändå. Ändå så är det som att man kastar in hela handduken och gör det så mycket värre. Och istället för att bli lättare så blir man tyngre och tyngre och arg för all sin svaghet och oförmåga att övervinna sig själv. Det är som att fastna i en Kafkavärld. Man kommer aldrig ut. Man riskerar att drabbas av invärtes fetma.

Lars Winnerbäck – Jag får liksom ingen ordning

I love you you imbecile

Plötsligt händer det

Pelle Carlberg – I Love You, You Imbecile

Lycka?

Det är helt omöjligt ibland för den tiden vi lever i nu är ju aldrig ett nu den är alltid en tid efter något annat så att nuet egentligen bara blir som en efterföljd av ett då och en jämförelse med det som känns mer reellt och verkligt men som egentligen redan är ett förgånget som har hänt och inte kommer tillbaka men eftersom det är så det är så är det hemskt svårt att inte försköna det förgångna för hur ska man veta att nuet egentligen är bra när det precis händer och det inte hunnit sjunka in och man inte hunnit jämföra det jag undrar om lycka och nirvana och all högre tillfredsställelse egentligen inte bara handlar om att vissa människor har lärt sig att direkt känna känslorna utan att väga dem jag undrar om det är en del av vårt moderna samhälle och moderna liv att vi inte vet vad som är bra förrän vi har kunnat se det i en kontext länkat till något annat eller någon annan så hur ska man kunna veta att man är lycklig med någon innan man blivit olycklig med någon eller träffat någon annan som inte gör en lika lycklig det undrar verkligen jag för jag tror nu att jag var mycket lyckligare med dig då än vad jag är nu men det är hemskt svårt att veta eftersom jag inte kan veta förrän sen om jag är lycklig nu jag tror att jag viste då i det som då var nuet att jag var lycklig men jag kan ju inte riktigt veta eller komma ihåg om det är något som jag kom på först senare jag borde skrivit upp varje dag av lycka och hur det kändes men lyckan är så lycklig att den är svår och känns så onödig att skriva om eftersom den blir så platt i jämförelse så kanske är jag lycklig nu men det kommer jag veta först sen och eftersom jag inte kan skriva att jag är lycklig så är jag kanske inte det eller så är det bara för att jag är en otränad modern människa som bara strävar efter en framtid och helt enkelt bara är förmögen att känna att lycka är något jag känt i ett förgånget men eftersom jag aldrig känner utan bara tycker att jag en gång har känt det så har jag kanske i själva verket aldrig någonsin varit lycklig även om jag tror det ibland.