Jag tänker att man på söndagar. Bakisdagar. Gråa dagar. Borde ha en sådandär hotellapp som man sätter på dörrhantaget: Kurering pågår. Och så borde man få roomservice. Med pappersnäsdukar och jordgubbar och cola. Sådant man blir glad av. Och dåliga holywoodfilmer som är förutsägbara och glassigt glossiga med garanterat lyckliga slut. Och vita sängkläder och puffiga kuddar. Och stänga dörren till röriga rum så man slipper se. Man borde få ha sådana dagar. Kurering pågår dagar. Där allt runtomkring är välordnat färgglatt, soljust och krispigt vitt. För att man själv ligger i fosterställning och har ångest. Om man nu inte har kraften att förhindra att hamna i de där situationerna, kan man inte då få bli inbäddad i bomull ibland? Det är därför jag flyr till mina föräldrar. Med hemmaboende syskon och en värld av rengöringsmedelsstädad normalitet och ljud av tvätt- och diskmaskin och bråk om läxläsning. Så långt bort från fylla och mcdonaldsmat man kan komma. Känslan av att vara oförbehållslöst älskad. Är det inte det alla psykologer säger. Att det är det som gör oss till hela bättre människor. Känslan att vi är älskade av våra föräldrar oavsett vad? Det är den känslan jag flyr till. Till att vara den återvändande dottern. Trött och sliten absolut. Men ändå dotter och duktig flicka, liten och söt trots risigt hår och glåmig hud. Men det blir förvirrande. De är så milsvidda åtskilda jag. Två totalt olika. Svart eller vitt. Det blir inte plåster på såren ändå. Det blir bara en flykt och känns som ett fejkat jag. Det blir inte en undanflykt förrän jag kan erkänna och berätta och på så vis bli förlåten. Som ett slags biktande.
Jag önskar verkligen att jag vore troende ibland. Fast då skulle jag inte bara haft min egen skuld att bära på, utan även guds och kyrkan och hela syndabegreppet att förhålla mig till. Ändå, ändå hade jag kunnat bära allt det där om jag bara fått förlåtelse. Bestraffa mig. Ge mig femton heliga fader-vår-någonting-böner och jag är fri. Då skulle det varit skuld som inte övergått i skam föreställer jag mig. Men att bikta sig för sina föräldrar är svårt. Ibland omöjligt. Det går inte att säga allt. Och en halv historia blir bara en halv förlåtelse.
Jag undrar om det är därför jag har ett tvångsmässigt behov av att berätta allt för mina vänner. Fast det ibland bara hade varit lättare att låtsas att allt är bra. Att man hade sluppit att bli tyckt synd om eller oroliga blickar. Jag undrar om det är för att veta att de älskar en för hela en själv, för allt man är. Men ibland gör de ju inte det. I nöden visar sig vännen. Men det är få vänner som klarar nöd. Och då riskerar man att stå ensam kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar