Ensamfamiljen

Det började såhär. Jag och B:et satt på jobbet. Det var högsommar ute. Midsommar var förbi och nästa riktiga ledighet, ja, det skulle väl vara julen då. En hel lång sommar framför oss, av kontorslandskap. Vi tog med en termometer till jobbet, 29 grader inomhus. Ytterligare en grad och vi hade fått gå hem, orimliga arbetsförhållanden. Det hände aldrig, istället var det ca 29 grader varmt i två månader. Det var ju så mycket mer rimligt liksom. Havet låg ca 200 m ifrån oss, men var totalt onåbart. Aw-vin och dekadens dämpade tristessen till en rimlig nivå. Men vi sov aldrig tillräckligt många timmar på natten, hann aldrig äta frukost. Drack kaffe ur en termos på vägen till jobbet på morgonen utan att prata med varandra. Bleka, osminkade och med förträngda minnen av hårfrisörskor och nyslingat hår. Ja. Det måste väl tillstås. Vi var nog inte de hetaste brudarna på kontoret den där sommaren. Och varför skulle man anstränga sig för sina arbetskamrater, där de enda männen som överhuvudtaget närmade sig vår ålder var homosexuella. Det där är såklart ett fullkomligt felaktigt resonerande. De visste ju vi också. I synnerhet blev vi påminda om det varje dag klockan fem i fem, innan det var dags att ge sig ut på torget och möta människor. När vi trängde ihop oss framför toalettspegeln och undrade om smink och torrschampo kunde rädda oss. Antagligen inte. Jag nådde mitt lågvattenmärke en dag när jag fick smyga mig in på grannkontoret för att låna deras dusch, sno lite tvål från köket och torka mig torr med pappershanddukar. Spontandejter med andra människor efter jobbet var alltså inte helt uppskattade. Men efter det andra glaset rosé i solen kändes det alltid lite bättre. Om man hade solglasögon på sig.

Både B:et och jag var singlar. Eller nu var vi ju inte riktigt det egentligen. Ingen av oss. Men vi var liksom inte riktigt upptagna heller. Vi kunde inte titulera oss med något så fint som fru, sambo eller ens flickvän. Och det visade sig vara ett mycket underligt stadium enligt de andra på jobbet. Det var lite som att vi var en annan sorts människor. Sådana som lite hade blivit över i samhället. Visst sänkte vi medelåldern med ett par år när vi steg in i fikarummet. Men när vi insåg att vi nästan var jämngamla med ett par stycken och ändå sågs som väldigt avvikande blev det påtagligt. Våra historier och bekymmer och funderande kring förhållandets vara eller icke vara uppfattades inte bara som exotiska av våra kollegor, utan även liksom med medlidande och oförstående. Det var som om att vara en Familj var det enda som rättfärdigade en till att ha viktiga konversationer eller problem. Allt var trädgårdar som behövde rensas, hus som skulle målas om, barn med utslag av blöjorna och storhandling på Willys. Allt som skulle städas, tvättas, fixas och ordnas. Då tyckte jag och B:et att det fick vara nog. Vi blev trötta på diskrimineringen och den negativa klangen av Singel. Vi införde alltså Ensamfamiljen. Och bestämde oss för att ha till uppdrag att kämpa för Ensamfamiljens rättigheter.

Även i Ensamfamiljen är det en massa saker som måste fixas och ordnas. Det är alltid stökigt och föräldrar som ringer i tid och otid och det är aldrig någon som tar hand om disken. Och vi kan aldrig komma överens om vad vi ska äta till middag eller se för film på tv. Vi bråkar och tjatar och är ledsna. Ändå har vi ganska bra kommunikation i vår Ensamfamilj. Och även om vi inte alltid tycker om varandra så älskar vi varandra innerst inne. Även om vi har lite svårt att visa det ibland.

Vi kom även med en rad konkreta exempel för att underlätta för Ensamfamiljen. Bland annat föreslog vi för möbelföretagen att de borde lansera Ensamfamiljesoffan. Ensamfamiljesoffan ser precis ut som en fåtölj. Men varför ska man inte ha rätt att ha en soffa bara för att man har en Ensamfamilj. Nä. Ensamfamiljen är bra som den är. Den ska inte behöva leva med tomrum. Begravningsbyråerna borde börja med Ensamfamiljegravar; här vilar Ensamfamiljen ungmö. Och även Ensamfamiljer behöver storhandla, för Ensamfamiljer har långtifrån bra ekonomi, ingen dink där. Men Ensamfamiljen gynnas inte så mycket av big-pack och king-size. Därför borde det införas frusna Ensamfamiljepizzor som kan köpas på Willys. Det är helt vanliga pizzor. Men bara så att man vet. Det finns fler Ensamfamiljer där ute. Även Ensamfamiljebidrag borde införas, detta verkar politikerna helt ha förträngt. Man skulle behöva fylla i blanketter och känna sig lika viktig som alla med barn, där man skulle uppge hur många barn man inte har. Och när allt går riktigt fel, och man inte kan sluta bråka, och inte vet hur man ska gå vidare eller lösa sina problem; då borde allmänvården tillhandahålla Ensamfamiljeterapi. Lättillgänglig och till gagn för samhället.