Plötsligt händer det

Sommaren är lite som ett värmebandage. Eller en vetekudde. Som om solen och värmen lindrar och sveper in problemen i ett mjukt skal som gör dem mindre taggiga och vassa. Alla dofter och fågelkvitter och färger och hav och första doppet i iskallt vatten sveper bort vinterkylan och det tunga.

Gott nytt år

Gott nytt år. Det är en alldeles strålande dag. Den har blivit nyårskantad av gnistrande frost och immiga andedräkter för att gå ihop med champagneflaskornas rök. Det är ett nyår på väg. Kanske blir det ett soligt nytt år. Det hjälper att tro. I alla fall ibland, enligt självhjälpsböckernas alla råd. Om att tänka sig lycklig. Och gnistorna kommer falla över Stockholm i natt. Både faktiskt och bildligt. Alla dessa förväntningar som följer av denna enda dag. Resten av framtiden väntar. Och alla som kommer vakna i samma gamla liv med tunga huvuden i morgon. Och vad vill jag. Vad önskar jag denna klara kyliga dag när det faktiskt känns som att det finns en himmel där uppe. Någonstans att komma. Att stiga upp mot stjärnorna. Önskningarnas dag. Jag har alltid bara önskat mig en sak. På riktigt. Att vara tillfreds. Att vara nöjd. Att kunna ta ett djupt andetag utan att fastna någonstans på mitten. Utan att känna att syret aldrig når riktigt ner. Att andas in och andas ut någonslags klarhet. Här vill jag vara. Är det inte det livet handlar om. Att finna någonslags ro. Som en modern Goethe. Bort från alla måsten och krav och de orimliga förväntningar som ställs på en. Av att alltid vara ständigt bättre. Att vinna alla de små spel som livet kantas av. Kärlek, vänner, jobb och den perfekta lägenheten. Små triviala vardagssaker som blir en kamp. Jag vill vara nära. Det här året vill jag komma närmre det verkliga. Och en färd mot Stockholm idag. Ett tåg jag suttit på så många gånger under så många år. Det är som att resa genom tiden. Ett annat liv. En annan man. En annan jag? Genom alla dessa händelser som hänt och påverkat och förändrat, har de verkligen gjort mig annorlunda. Har jag blivit något bättre. Det får mig att tvivla på mina val. En osäkerhet på om jag någonsin gör dem. Valen. Om jag inte bara låter mig dras med i någon slags livets ström. Sveps med, dras ner till botten, sköljs upp på land. Simmar jag någonsin motströms. Kämpar jag. Hittar jag ett mål dit jag med alla mina krafter försöker ta mig. Det känns som att energin under så många år gått till att hålla mig över ytan. Att inte ge upp under vattenmassor och händande. Och jag ser ut genom fönstret nu. Över ett landskap som är vackert. I ett land jag tycker så mycket om. Som inte bara är mörkt och grått utan även ger lugn. Och jag undrar. Hade jag valt något annat. Om jag verkligen gjort mina val. Hade jag valt ett vattenfyllt Stockholm med alla dessa stressade människor i så skarp kontrast till den natursprängda grunden. Till solida byggnader och osäkra individer. Om jag inte bara gett efter för något slags öde, för alla de små bitar som livet byggt åt mig. Som jag kunnat bygga om. Som en annan bro, en annan flotte som tagit mig till en annan strand och ett annat liv. Eller har jag gjort ett val genom att följa med. Ibland blir jag rädd för att jag är för feg för att bygga upp. För rädd för att jag ska misslyckas, göra något håligt och ostadigt och falla. Istället låter jag mig vaggas, lägger mig i en ström och ser vart den tar mig. Kanske finns det något ställe där jag hellre velat vara. Det går så dåligt ihop med att vara nöjd. Det är raka motsatsen. Att sträva. Att finna det ultimata. Och kanske är det vad som krävs för att finna en ro. Någonslags värdighet och styrka. Tro på sig själv. Att man skapat det bästa man kan för sig själv. Men det är denna ständiga balansgång. En balansgång mellan att nöja sig eller kräva något som inte finns. Kanske ska jag detta året vara nöjd. Fungerar inte det får jag simma motströms nästa år. Så i natt. I natt ska jag se ut över staden och tänka att den inte är min. Inte nu. Inte i år. Kanske är det bra så. Och nya år kommer.

En dag

A brilliant book about the heartbreaking gap between the way we were and the way we are...  – Tony Parsons.

Själsliga bantningsförsök

En dag vaknar man upp och vet inte längre. Har glömt vad felet är. Det var du. Det var ett krossat hjärta. Det var en förlorad far. Det var. Men så är det inte allt det där längre. Det går inte längre att skylla på. Det blir istället en självömkan och ett ältande. Något som inte befogar överseende. Och det är på något sätt så mycket värre. Att inte veta vad det är som är så fel. Att inte själv kunna bortförklara och peka på och förklara. Att inte ha någon som helst aning om varför man mår så dåligt. Men att man gör det. Det går att säga vad som helst. Allt kan göras om till förklaringar. Gamla sår, mycket att göra, ett långsamt svävande liv i väntan på att komma vidare. Att känna att man står still och väntar på att livet ska börja igen. Men det blir på något vis ändå en lögn. En förklaring som är krystad och påhittad för att man inte vet. Och detta ovetande. Det blir tillsist anledningen i sig.

Kanske har jag bara fastnat. Jag har fastnat med mina högar. Och jag kan inte sortera. Det är som ett rörigt rum, ett skrivbord fullt med pappersstaplar. Totalt i oordning. De riskerar att falla ner och begrava mig underst. De svajar oroväckande. Och ändå fortsätter jag att bygga på dem med ännu fler blad av underliga beteenden. Kan inte förlåta mig själv för alla mina misstag. Och vet inte var jag ska börja min städning, sortering och utrensning. Alltså lever jag i någon slags trångmål. Jag är så arg för jag måste leva med mina fel och brister ständigt närvarande. Och då blir det inte lönt att bättra sig. Då kan jag lika gärna kapitulera för den där påminnelsen om att det är jag. Lika gärna fortsätta. Och jag trillar in i mitt röriga rum gång på gång och står där med panik och bultande hjärta och åtsnörd strupe. Det är så mycket lättare att få glömma det där rummet för ett tag. Att sjunka ner där på marken. Och sedan vakna på samma ställe, där högarna växt med ett par meter under gårdagskvällen och natten.

Det är precis som jag försöker genomföra ett själsligt bantningsförsök. Där man sätter upp mål. Och lovar sig själv att bli bättre. Nästa år inget fett, socker eller några giftiga kemikalier. Nu är det utrensning och en bättre människa som ska komma ut ur mörkret och smutsen. Och det går bra några dagar. Tills det börjar kännas tungt och konstigt och tomt och meningslöst. Det är ändå ingen som ser hela den stora omvälvande förändringen. Inte ens en själv. Och ett misstag. En chokladkaka. Då har man redan gett upp. Och sedan äter man tvångsmässigt upp allt som finns i huset av onyttigheter. Det är så underligt. Så kontraproduktivt. Att man gör det där gång på gång. Fast man vet konsekvenserna. Man vet att kakan eller ett litet snedsprång inte är hela världen. Bara man slutar där. Och ändå. Ändå så är det som att man kastar in hela handduken och gör det så mycket värre. Och istället för att bli lättare så blir man tyngre och tyngre och arg för all sin svaghet och oförmåga att övervinna sig själv. Det är som att fastna i en Kafkavärld. Man kommer aldrig ut. Man riskerar att drabbas av invärtes fetma.

Lars Winnerbäck – Jag får liksom ingen ordning

I love you you imbecile

Plötsligt händer det

Pelle Carlberg – I Love You, You Imbecile

Lycka?

Det är helt omöjligt ibland för den tiden vi lever i nu är ju aldrig ett nu den är alltid en tid efter något annat så att nuet egentligen bara blir som en efterföljd av ett då och en jämförelse med det som känns mer reellt och verkligt men som egentligen redan är ett förgånget som har hänt och inte kommer tillbaka men eftersom det är så det är så är det hemskt svårt att inte försköna det förgångna för hur ska man veta att nuet egentligen är bra när det precis händer och det inte hunnit sjunka in och man inte hunnit jämföra det jag undrar om lycka och nirvana och all högre tillfredsställelse egentligen inte bara handlar om att vissa människor har lärt sig att direkt känna känslorna utan att väga dem jag undrar om det är en del av vårt moderna samhälle och moderna liv att vi inte vet vad som är bra förrän vi har kunnat se det i en kontext länkat till något annat eller någon annan så hur ska man kunna veta att man är lycklig med någon innan man blivit olycklig med någon eller träffat någon annan som inte gör en lika lycklig det undrar verkligen jag för jag tror nu att jag var mycket lyckligare med dig då än vad jag är nu men det är hemskt svårt att veta eftersom jag inte kan veta förrän sen om jag är lycklig nu jag tror att jag viste då i det som då var nuet att jag var lycklig men jag kan ju inte riktigt veta eller komma ihåg om det är något som jag kom på först senare jag borde skrivit upp varje dag av lycka och hur det kändes men lyckan är så lycklig att den är svår och känns så onödig att skriva om eftersom den blir så platt i jämförelse så kanske är jag lycklig nu men det kommer jag veta först sen och eftersom jag inte kan skriva att jag är lycklig så är jag kanske inte det eller så är det bara för att jag är en otränad modern människa som bara strävar efter en framtid och helt enkelt bara är förmögen att känna att lycka är något jag känt i ett förgånget men eftersom jag aldrig känner utan bara tycker att jag en gång har känt det så har jag kanske i själva verket aldrig någonsin varit lycklig även om jag tror det ibland. 

Miss Spy

Min underligaste utekväll var när jag var på andra sidan jorden och blev spion för ett natt. Även om jag insett att det antagligen är något fel på mig. Det är liksom lustigt att man kan vara fruktansvärt berusad och ändå ha en fullt fungerande fantasi. Jag tror att jag har en felaktig reaktion på alkohol. Det är som när andra personer tar droger. Jag blir liksom inte full. Jag går in i en fantasivärld. Allt är helt tydligt, det är bara det att det inte är sant. Men just då, i min värld, är det den enda sanningen. Det är som att befinna sig i en spännande dröm. Och det är lika meningsfullt att försöka övertyga mig om sakernas faktiska tillstånd i det stadiet som det skulle vara att försöka övertyga mig om att Charlie Runkle är attraktiv när jag är nykter. Just denna natt var jag alltså spion. Och det är inte så att jag hittar på eller ljuger. Jag var verkligen helt och fullkomligt övertygad om att detta var vem jag var. Det var inte alls kul. Jag förstod inte riktigt varför jag hade fått det uppdraget. Mer än att jag uppenbarligen var en väldigt viktig person.

Jag spenderade alltså ungefär en timme på fyllan med att försöka övertyga min vän om att jag var svensk spion med uppdrag att förstöra en atombomb som Saddam Hussein hade. Det hjälpte inte att hon sa att Saddam var död. Eller att om jag var spion så borde jag ju inte berätta något för henne. Ens på fyllan. Hennes kille som också var ganska alkoholpåverkad var mest konfunderad over varför Sverige hade skickat en spion till ett allierat västland på andra sidan jorden. Sen var jag sjukt sur och hade ett bråk med killen som jag träffade för att han egentligen var rysk spion och ville åt mina spionkunskaper. Detta beteende kan ha berott på att jag spenderat de senaste månaderna med att läsa 10 stycken Hamiltonböcker. Fast jag inte tycker om dem. Det var ju tur att jag inte försökte mig på något stuntuppdrag (fast det är troligt att jag kan ha trillat någon gång under kvällen). Jag spenderade dagen efter med att må extremt dåligt och bestämma mig för att i fortsättningen bara lämna lägenheten för att köpa hamburgare och i så fall i solglasögon. Nu ett tag senare tänker jag att man ju måste se lite humor i det hela. Och kanske påminna sig själv om att inte shota vodka efter att man levt på kaffe i en vecka och sovit tre timmar per natt. Men sådant verkar svårt att komma ihåg.