Det är så många saker som jag har trott att jag aldrig skulle glömma som jag har glömt. Saker som jag lovade mig själv att aldrig göra som förälder. Hälften var antagligen rätt och hälften antagligen fel. Det mest fel var att tro att föräldrar vet vad de ska göra, vad som är bäst. Jag kommer göra så många fel. Jag kommer att vara rädd och dum och trött och grinig. Men jag kommer att göra mitt bästa, jag kommer att vilja ert bästa, alltid. Något totalt trist är att man inte blir klokare med åren. Inte i handlingar åtminstone. I alla fall inte ännu. Även om jag hoppas att jag kommer att vara det när ni förhoppningsvis kommer till jorden. Men i tanken. I vetskapen. Mina kära ofödda barn, som att alkohol kan vara förintande. Ni kommer ju att dricka ändå, ni kommer att bli för fulla och ni kommer att ha ångest. Men jag hade så gärna velat få er att förstå hur det kan förstöra liv och spräcka drömmar som såpbubblor. Ni kommer ju inte att tro mig. Ni kommer att tycka att jag är tråkig och gammal och inte förstår. Det är ju bara det att jag gör det. Jag förstår, men vet också alldeles för mycket. Och jag hoppas så att ni inte också kommer att behöva veta alldeles för mycket. Jag hoppas att jag inte kommer att vara en full mamma. Jag hoppas att jag inte kommer att supa bort er pappa.
Mina kära ofödda barn, ni blev till för längesen. Men jag tänkte att jag skulle spara er till sen. När jag hade mer att erbjuda. Och jag är så ledsen. Jag gjorde fel. Jag betedde mig dåligt, jag räckte inte till, jag kunde inte. Kanske har jag inte förtjänat er. Kanske var det ödet som ville berätta att jag inte skulle skapa er ett bra liv. Mina ofödda barn, ni hade kunnat få det bra, och jag hade gett er en fin liten familj och en fantastisk pappa som skulle lärt er spela piano och fotboll och som skulle ha älskat er. Ni skulle ha fått hela er uppväxt filmad och fotograferad. Och det skulle finnas svartvita bilder av er i vårt hus, på många vita väggar, av när ni kiknade av skratt, eller somnat med ansiktet i maten, eller när ni tog ert första steg. När ni var trötta och frustrerade eller lyckliga och oskuldsfulla. Och ni skulle säkert varit arga och tycka att den där kameran var i vägen eller att ni hade en finne på hakan när ni blivit äldre. Men ni skulle le åt det när ni skulle somna på kvällen. För att ni alltid var mittpunkten. Ni skulle haft lockigt hår och fräknar och långa smala ben om ni haft tur. Ni kanske ändå skulle haft korta små ben och päronrumpa. Sådant kan man ju aldrig veta. Ni skulle kanske haft mina gröna ögon. Dem som man ser allt i. I så fall hade jag varit både glad och lite orolig. De där ögonen har hjälpt mig i många situationer men är också som en öppen bok när det kommer till rädsla eller oro. De har berättat alldeles för mycket i fel situationer och för fel människor. Jag önskar att ni lär er hantera det bättre än mig. Men mest önskar jag att ni inte har så mycket rädsla och ledsenhet inom er som riskerar att sippra ut. Jag önskar att jag fått er att känna att ni är bäst i världen. Att ni kan göra allt. Men utan att köra över andra eller bli dryga och högfärdiga. Jag önskar att ni blir bra människor med brister och inte tror att man måste vara perfekt för att vara perfekt. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att ni inte får min svarta klump, och att ni är skyddade från sådant i livet som skulle kunna skapa den och få den att växa. Jag önskar att jag genom era liv ska kunna få er att bekämpa det onda och hålla fast vid det goda.
Mina kära ofödda barn, ni hade alltså kunna bli någon annans i en annan tid. Men jag hoppas att jag gett er något minst lika bra och jag hoppas att någon lärt er att kasta och fånga bollar, för det kan inte jag. Och jag hoppas att ni får se någon köra bil riktigt bra. Och jag hoppas att vi har åkt på bilsemestrar och badat och ätit glass tills alla haft blåa läppar. Jag hoppas jag kan se att ni är mina, fast ni kommer att vara alldeles egna små människor som kommer att växa upp till vuxna barn. Mina kära ofödda barn, jag är så ledsen för att jag inte ansträngde mig mer för att skapa mig en säkerhet och ett outtalat löfte om att verkligen kunna få er. Ja, jag sjabblade bort den där lilla andra delen som också måste till för att kunna skapa er. Och som är förutsättningen för att vara den familj jag vill att vi ska vara. Som jag tror hade varit bra för er och gjort er till lyckliga barn. Jag var för ung för att förstå det, för att inse vad som stod på spel. Men jag hoppas att livet har förlåtelse och överseende och erbjuder mig en ny chans, en chans om er. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att jag inte skiljer mig, jag hoppas att jag kommer bli bättre och tillräckligt bra för att hitta någon som kan fortsätta älska mer, så att mina brister inte behöver gå ut över er. Så att jag inte blir lämnad och därför även ni. Jag hoppas att jag inte går ner mig och blir ful. Så att ni tycker att ni måste skämmas om jag kommer och hämtar er i skolan. Jag hoppas att jag kan lära er saker och få er att skratta. Jag hoppas att er pappa tycker att jag är söt och intressant även efter tio år så att ni inte behöver var arga på mig för att jag skrämt bort honom.
Mina kära ofödda barn, jag hoppas att ni inte bara tror att jag är en tant och en mamma som inte förstår något om krossade hjärtan, avundsjuka eller att ha gjort bort sig. Jag hade bara så gärna velat skydda er mot livets orättvisor och misstag som går att undvika, men som man oftast inte gör för att man är trött och ledsen och besviken. Jag hoppas att ni inte bara faller för coolingarna utan att se vad det är som de egentligen erbjuder. Och jag hoppas att ni inte bara går på tills ni har förstört något som ni aldrig kan få tillbaka. Jag hoppas att ni inte har något flyktbehov bort från allt och alla och mest er själva. Jag hoppas så innerligt att ni kommer att älska er själva. Mina kära ofödda barn, prata med mig, jag kommer att ge er råd som ni kommer tycka låter tråkiga och inskränkta och som ni inte kommer följa ändå. Och jag kommer bli arg, inte på er egentligen, utan för de kommande oundvikliga konsekvenserna. Och ni kommer att bli ledsna och jag kommer att veta att ni själva måste lära er av era misstag. Att jag inte kan göra det åt er, även om ni och gudarna ska veta att jag gått igenom de flesta åt er redan. Men jag kommer aldrig säga vad var det jag sa. Jo, det kommer jag göra, för jag kommer fortfarande vara barnslig och antagligen sitter det fortfarande en liten besserwisser i mig som gör att jag inte kan låta bli. Men jag kommer inte att mena det. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att ni kan förlåta er själva. För misstagen som egentligen inte är att göra fel. Det är bara livet. Misstagen blir till först när ni bygger dem på hög, när ni inte låter dem lära er något, när ni ger upp hoppet om att bli bättre. Jag hoppas att jag kan hjälpa er att städa ut dem, att blåsa bort högarna, att sortera och strukturera bland viktigt och oviktigt.
Mina kära ofödda barn, jag hoppas att ni kommer minnas skratten och inte bara irritationen och tjafset om vem som borde tömma diskmaskinen. Jag hoppas att ni kommer se att era föräldrar älskar varandra och inte bara våndas inför bråken. Jag hoppas att vi har familjära smeknamn på varandra och internskämt och att vi inte blir en sådandär familj som sitter tysta när vi äter middag om vi fått slut på ämnen att bråka om. Jag hoppas att jag har tillräckligt mycket pengar för att ge er lika häftiga jeans som de andra barnen har och att ni slipper ha fula glasögon. Jag hoppas att vi lyssnar på alldeles för hög musik på söndagmornarna och äter kall pizza till frukost för jag inte kommer vara en tillräckligt hurtig mamma för att cykla till bageriet eller göra pannkakor. Jag hoppas att ni slipper tänka på vikten och aldrig börjar, för det bästa sättet att bli tjock på är att vara rädd för att bli det. Jag hoppas att ni tycker om mina vänner och förstår att vi var och fortfarande är som ni. Jag hoppas att jag inte glömmer bort att ha ett liv och bara blir en hushållsmaskin utan sprudlande liv i mig. Mina kära ofödda barn, det kommer vara så mycket ni inte vet om mig, för att ni mår bättre av att inte veta allt, för att jag ska vara mamman och en förebild och den starka. Mina kära ofödda barn, jag hoppas att jag lyckas skapa en balans. Att jag inte går in bakom ett skal och låser in mig och blir kall och oförståelig.
Mina kära ofödda barn, även om ni inte kommer veta allt så kommer ni veta det viktigaste. Det kommer inte finnas några familjehemligheter som riskerar att sippra fram och krossa era hjärtan. Jag kommer vara så sann jag kan mot er. Och jag kommer försöka förklara sådant ni har svårt att förstå. Jag kommer att förvirra er med dubbla mormor och morfrar. Men jag hoppas att jag lyssnat på er och inte bara är envis och inskränkt. Ni kommer i vilket fall vara omgivna av människor som älskar er. Ni kommer att ha en fantastik familj som kommer att tycka att ni är det finaste som finns, oavsett hur dålig jag än varit på att skapa oss. Mina kära ofödda barn. Jag kommer att älska er förutsättningslöst. I skrik och bråk och tandagnisslan vill jag att ni går och lägger er och ändå vet att jag älskar er genom varje sekundtick alla sju kvart i timmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar