Det här är den finaste lilla historien som finns. Den är om allt det jag totalt uppslukas av. Kärlek och sorg, underliga tankar och förlåtelse. Det är en bok som känns mer som en tavla. Som att orden är bilder. Den är om en pojke med asbergers, om 9/11, om förintelsens följder och om varför bävrar har långa tänder. Och den är alldeles fantastisk.
Den kan även handla om komodovaraner. Men jag kommer inte ihåg. Någon gång medan jag läste boken fick jag i alla fall ett plötsligt intresse av komodovaraner. Fast jag inte alls är djurintresserad. Och aldrig tidigare hade hört talas om komodovaraner. Det är väldigt oklart allting. Men det är hemskt intressant. Komodovaraner är världens störst ödledjur och kan bli runt 3 m. De verkar på något sätt tilltalande jätteäckliga. Lång gul kluven tunga och giftigt saliv. Dessutom äter de ofta sin föda hel. Som en get eller så. När det blir för problematiskt att få ner den (vilket de överhuvudtaget kan eftersom de kan lossa sina käkar) så pressar de ner den genom att trycka in födan i sin kropp mot ett träd. Som kan välta av denna våldsamma middagstillställning. Sen måste de ligga i solen ett tag, för annars kan födan ruttna i deras magar, helt enkelt matförgifta dem så totalt att de dör. Det brukar jag tänka på när jag har matkoma, att det kanske hjälper att ligga i solen, fast när man har matkoma brukar man ju bli varm och helst vilja vara i ett kylrum. Hur som helst, efter detta så kräker de upp allt sådant som de inte kan tillgodogöra sig, som hår, tänder och skelett. Täckt av ett slemmlager som tydligen luktar förfärligt illa. Överlag så verkar det som att de luktar ganska illa. Det smartaste med komodovaranerna är att honorna kan lägga ägg och fortplanta sig utan att ha blivit befruktade. Då lägger de bara han-ägg och sen när de växt upp så kan honan para sig med sina han-barn och skapa nya små varaner av blandade kön. Hemskt praktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar