Mr. Fulsnygg och Kärleken

Mr. Fulsnygg var mitt första riktiga förhållande. En fulsnygging är helt enkelt en person som har Något. Som inte är snygg egentligen, men som utstrålar någon slags dragningskraft ändå. Dessutom så tillhörde detta fortfarande början av studentlivet. Alla potentiella raggningsobjekt analyserades. Alla fick smeknamn. Dels för att vi i vissa fall inte viste deras namn. Men oftast gjorde vi såklart det. Studentlivet lämpar sig bra för privatspaning. Så mest var det för att arkitekturen i kafeterian var tämligen lämpad för att göra bort sig. Man kunde på grund av höjden på soffornas ryggstöd aldrig se vem som satt på andra sidan. Det hände mer än en gång att någon av oss berättade ingående om helgens bravader och sedan upptäckte att omtalade person x satt precis bakom. Det brukade inte uppskattas. Av någon av parterna. Problemet med kodnamnen var att de etsade sig fast. Om man verkligen började träffa någon på riktigt var det så svårt att få bort de där namnen. Under första halvåret av mitt förhållande med fulsnyggingen var det ingen av mina vänner som förstod vem jag pratade om när jag sa hans riktiga namn. Till och med mina föräldrars vetskap begränsade sig till att de visste att jag var tillsammans med Mr. Fulsnygg.

Några veckor efter att jag blivit nobbad av vita byxan var det en större fest. Min bordsherre var trevlig, raggig och oattraktiv. På vägen ut från festen råkade jag sätta klacken i en marschall och få stearin över hela ena skon samt min bordsherre, ett perfekt tillfälle att helt enkelt lämna honom. Jag sprang rakt in i fulsnyggingen. De skulle ha efterfest.  Någonstans på vägen försvann alla andra. Kvar blev vi i ett studentkök och gjorde korvmackor. Vita byxan var fortfarande den jag ville ha, så jag bestämde mig för att somna med kläderna på. Fulsnygg eller ej. Vi vaknade av att min mormor ringde på morgonen. Jag hade en gräslig skinnkappa med en stor päls som jag i en plötslig ingivelse fått för mig var klassisk. Det var den också, men mer av en klassiker i negativ bemärkelse. Jag kunde inte gå hem i mina sönderbrända strumpbyxor. Det var vinter och svinkallt. Det enda som kunde göras var att låna ett par byxor av fulsnyggingen. De var fullkomligt gigantiska. Så jag traskade hem efter ett tag och kände mig ändå ganska nöjd i mitt vemod; ett par av fulsnyggingens byxor på benen trots att jag iakttagit återhållsamhet. Det kunde ändå betraktas som en bra insats.  

Det blev måndag och tisdag och helt plötsligt några veckor. Och fulsnyggingen undvek mig men tittade ändå på något vis alltid ner i min urringning. Eftersom jag viste att Mr. Fulsnygg alltid brukade sitta och plugga på samma plats så traskade jag fram mitt på dagen när det var som mest folk, la jeansen över hans lagbok och sa ”varsågod, jag tror att de här är dina”. Det uppskattades av ungefär hela biblioteket utom herr fulsnygg. Efter det var han plötsligt överallt. På mina gympapass klockan nio på kvällen. Det var det värsta. Jag hade medvetet valt att gå på det mindre häftiga gymmet för att få lov att vara ful och trött, ha reklam-t-shirtar och slippa stanna och prata med bekanta. Plötsligt skulle han se mig göra kissande hunden och vara röd i ansiktet. Jag var uppriktigt arg. Det var nog inte alls fulsnyggingens avsikt. Den kretsade nog mer kring att se mig i tighta träningsbyxor. Och det var ju ändå fint. För jag tycker inte alls om att se mig själv i tighta träningsbyxor. Men den anledningen hade jag ju ingen aning om då. Jag trodde bara att fulsnyggingen blivit plötsligt intresserad av att gå på gympa. Tills en fest senare. På väg ut för att röka sprang vi in i varandra. Fast det var ju en lögn. För ingen av oss rökte. Sedan kysste han mig och berättade att han ville träffa mig, på riktigt, och helst slippa gå på gympa mer. Det var innan huvudrätten. Jag kände lycka i hela kroppen. Det var som jag svävade tillbaka in i salen. Vid det laget var jag nästan nykter. En huvudrätt och en efterrätt senare var jag tyvärr väldigt långt därifrån. Jag var helt enkelt skitfull. Jag hånglade med Mr. Fulsnygg ändå och glömde bort att jag samtidigt hade bestämt mig för att snusa. Jag glömde tyvärr även bort att jag kvällen till ära tjatat dit Mr. Snyggsnygg som var mitt dåvarande efterfrågansobjekt. Han hade även supit bort mina örhängen och dissat mig. Det hindrade mig inte från att smita upp till honom på dansgolvet. Som den äkta casanovan han var, kysste han mig och gick. Samtidigt stod fulsnyggingen i baren och såg hela scenariot. Sedan gick han också. En så bra början och ett så dåligt slut. Varför vill man alltid ha det man inte kan få. Och varför ser man först i efterhand vad det är man borde ha velat ha?

Efter det var jag inte så poppis hos fulsnyggingen, fast jag bad om ursäkt och han mest skrattade åt mig. Inga nya kyssar. Ingen fråga om jag ville träffas. Till en kall fredag utanför en bar. Han vände sig om, tittade på mig. Sen gick vi hem. Klockan var inte ens tio. På något vis var det som det var rätt redan då. Vi somnade hos mig. Vi vaknade hos mig. Jag ville aldrig att han skulle gå. Det gjorde han inte heller. Det blev dag och det blev kväll igen. Vi blev hungriga, vi hamnade på en konstig thai-restaurang där alla rätter var slut. Vi skrattade och han tog min hand på vägen till Ica. Så där gick vi. I vintern och kylan en lördagskväll och jag var fullkomligt lycklig. Vi struntade i lördagsplanerna och att våra mobiltelefoner ringde. Somnade och vaknade igen. Tyvärr vaknade jag med en fruktansvärd urinvägsinfektion. Det gjorde så jävla ont. Stackars fulsnyggingen. En perfekt helg och så måste han höra på när det tilltänkta flickvänsmaterialet pratade om sina underlivsproblem. Jag kände mig tämligen oattraktiv. Satt i telefon med jourläkarcentralen medan han sprang och köpte tranbärsjuice. Tre olika märken eftersom han inte visste vilken som var bäst. Efter det var jag kär. Jag kunde inte sluta le. Det var som om leendet inte räckte till.

Det var ett fint förhållande. Först. Jag var kär och lycklig. Men han tog sin examen. Fick jobb i Stockholm och köpte lägenhet. Jag var fortfarande nybliven student, plugg upp över öronen, inga pengar och en önskan att gå ut helst tre dagar i veckan. Han var genomstressad och jobbade jämt. Jag var genomstressad för att det aldrig fanns tillräckligt mycket tid eller pengar till att ses tillräckligt ofta. För att allt blev fel på distans. Jag gick ut med mina vänner och hade inte kul, jag var upptagen men gick alltid hem själv till en tom säng. Det var som att få det sämsta av två världar. Han var trött på att ha en frånvarande flickvän som inte alls hade några planer på att varken flytta eller flytta ihop inom den närmsta framtiden. Det var bara fel. Och när vi väl sågs så bråkade vi om allt det som var fel. Det fanns ingen lösning. Och jag kände mig instängd och trängd och så fruktansvärt jävla trött på alla problem. Och jag vågade inte erkänna att jag slutade vara kär. Att jag slutade älska. Jag ville så gärna att det skulle fungera. Och jag var konstant energilös. Konstant trött. Det som skulle vara bra bara sög ut all kraft. Och jag borde gjort slut. Men jag kunde inte ens erkänna för mig själv. Istället blev jag elak. Vad han än gjorde var det fel. Vi reste bort på min födelsedag. Det var högsommar och vackert. Jag var missnöjd och han blev hysterisk. Jag kände mig som en man. Var så trött på att diskutera och prata. Kunde vi inte bara strunta i alla problem och ha sex. Och det var så bra att jag glömde bort att göra slut. Tills det var omöjligt att fortsätta. Vi hade ett förfärligt bråk över telefon en kväll. Båda hade druckit. Jag kysste någon annan. Det var som jag ville få en anledning till att det skulle ta slut. Jag ville inte att han skulle vilja ha mig längre. Jag ringde morgonen efter och grät och berättade vad som hänt. Ville att vi skulle avsluta oss. Men han ville förlåta. Fast jag visste att han aldrig skulle kunna förlåta. Fast jag inte ville att han skulle förlåta. Jag ville inte mer. Vi hade passerat bäst före datum. Ändå gav jag med mig tillslut. Det var så fruktansvärt ensamt utan honom. Det var så tomt och jag saknade honom så mycket. Jag skulle gett allt för att ha honom tillbaka i min säng igen. Men jag förträngde att jag inte älskade honom längre. Och det visste han. Och jag gav honom inte alls det han ville ha. Jag var egocentrisk och elak och feg. Jag skulle varit den starka. Jag skulle aldrig låtit min sorg och ensamhet gått ut över honom. Det slutade i katastrof. Vi fortsatte träffas, jag blev allt mer kall och han allt mer desperat. Till sist stod jag i hans östermalmslägenhet och skrek att jag inte ville ha honom längre. Han väntade utanför en klubb i stan, rasande för att jag kunde gå ut och festa medan han var knäckt och inte förstod någonting. Jag var så arg på honom då. Jag var rasande för hans utspel och underliga beteende. I efterhand har jag såklart förstått att det bara var sorg. Det var bara sorg alltihop. Och sorg kan göra en galen. Men det är sviterna efter en kärlekshistoria.