Stjärnhimlen är bland det vackraste jag vet. Jag kommer på det varje gång jag ser den. Den får mig att bli snurrig nästan hög. Så har det varit så länge jag kan minnas. Att bara stå därunder får mig att känna mig trygg. Ett tag älskade jag den. Det var för att den påminde mig om dina fräknar. Jag älskar fräknar. Fräknar får mig att tänka på barnsommrar och smultron på strå. Och ditt ansikte. Som att det fanns tusentals och åter tusentals fräknar, för bakom varje fräken fanns en ny. Det var som att dyka ner i ett hav. Eller som att upptäcka en rad med olika galaxer och världar som aldrig tog slut. Det var som att se något nytt varje gång och som att komma in inuti dig. Så dina fräknar påminde om stjärnhimlen som jag älskar, och stjärnhimlen påminde efter ett tag om dina fräknar som jag älskade, och jag älskade dig. Och när du försvann med dina fräknar så stod jag kvar med en stjärnhimmel som påminde om dig. Det var som att vara omgiven av dig. Och på en ö utan elektricitet, ljus eller ljud på andra sidan jorden, var det förfärligt svårt att komma bort ifrån stjärnhimlen. Den slog mig till marken varje natt. Jag låg där på en vit strand och den var så vacker och så full av stjärnor att den mörka himlen bakom bara knappt kunde urskiljas. Den var så precis och exakt som ditt ansikte. Och den var så vacker och totalt överallt att jag blev överrumplad och matt. Jag blev arg. Om inte himlen och det som är större än oss själva, som övergår människans förstånd, som påminner oss om att vi bara är obefintliga molekyler i ett stort universum. Om inte ens det kunde övervinna dig, eller sätta mina känslor i perspektiv. Vad skulle göra det då.
Så ett tag tyckte jag inte alls om stjärnhimlen. Jag var förbannad på att den tagit ifrån mig min trygghet och känslan av att mina bekymmer inte var att bekymra sig för på riktigt. Men ikväll när jag gick hem och inte hade sett den på så länge, eller kanske bara glömt bort att lägga märke till den, levt i en egen dimma. Ikväll när jag gick hem under stjärnorna så var det som jag tog ett djupt andetag och tänkte att den finns där faktiskt ändå. Trots att dina fräknar är borta. Och att jag fortsätter göra misstag. Den påminde mig om att saker kan bli bättre. Och att sår kan läka. Så jag stod där och andades ett tag innan jag stack nyckeln i dörren. För att jag först var tvungen att hitta Karlavagnen. Det måste jag alltid göra i och för sig. Annars får jag inte gå in. Det är en tvångstanke jag haft sedan jag var liten. Varje stjärnhimelsnatt som jag står på uppfarten, så måste jag hitta Karlavagnen, annars så kommer jag drabbas av otur och olycka. Jag misstänker att det är en ganska originell tvångstanke. Väldigt oklart hur den uppstått. Den har varit till problem ett antal gånger. När man kommer hem från träningen på vintern i tio minus och är så trött och hungrig att man tror att man ska falla ihop. På väg hem från fester, full och illamående och bara måste hem och in. När man sprungit hem från skolan för att man varit så fruktansvärt kissnödig. Men Karlavagnen vann alltid alla matcher. Så ikväll stod jag på uppfarten precis som de senaste tjugo åren, huttrade, fumlade med nycklarna, kisade med ögonen, och hittade Karlavagnen så att jag kunde öppna dörren och komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar