Syskonföräldern

Vi har diskuterat det där med barnuppfostran mycket på sistone. Kanske för att det någonstans börjar smyga sig på en underliga känslor om att man någon gång faktiskt vill ha sådanadär små minimänniskor. Fulla små dvärgar. Som för det mesta väcker irritation och ger alldeles för mycket ljud ifrån sig. I synnerhet på tåg. På tåg borde man definitivt införa speciella barnkupéer, precis som man gör för människor med djur. Det är inte mer än humant. Men hur som helst. Istället för att rysa när jag går förbi barn så har jag märkt att jag liksom håller kvar blicken och ler. Precis som om jag träffat på en riktigt snygg kille i Ica-kön. I början kändes det obehagligt. Lite som att jag skulle ha en osund dragning till barn. Men efter ingående samtal med andra tjejer har jag kommit fram till att det är något biologiskt. Jag har helt enkelt börjat tycka om barn och skulle faktiskt vilja ha ett par stycken inom en inte alltför lång framtid. Nu är ju det scenariot inte så troligt i dagsläget. Det är liksom en liten grej som saknas. Fast att skaffa barn tror jag inte skulle vara så svårt att få till. Det är betydligt lättare att skaffa ett litet barn än att bli gift känns det som. Dock kan det krävas ganska mycket i insats; lössläppt beteende och utgångar varje dag i veckan. Dessutom kan man ju då inte vara alltför kräsen, vilket innebär att man riskerar sämre gener. Men i värsta fall finns det faktiskt spermabanker. Jag undrar hur mycket man får reda på om donatorn där. Får man reda på längd, vikt, hår- och ögonfärg, yrke eller alkoholvanor till exempel. För annars verkar det också vara väldigt mycket av en riskfylld insats.

Men om man bortser från allt det där. Om man nu skulle få barn. Hur vet man då att de kommer att bli bra. Kan man verkligen uppfostra barnen till att bli bra. Jag läste nyligen en artikel om att barns personlighet i mycket mindre utsträckning än vad man tidigare trott beror på föräldrarnas uppfostran och hemmiljön. Vilket känns ganska skrämmande. Däremot så beror personligheten till stor del på den närmsta omgivningen. Det vill säga kombinationen av uppfostran, vilka vänner barnet har, vilken skola det hamnar i och inspirerande människor runtomkring, som lärare eller dylikt. Så på det stora hela kan man ju ändå säga att man kan påverka ganska mycket vilken typ av avkommor man sätter till världen som förälder. Fast man vet ju aldrig. Tänk på Usama bin Ladin. Han och hans syskon har ju visat sig bli hemskt olika. Fast de borde ha fått samma uppfostran. Där står en mångmiljonär till koncernledare å ena sidan och tittar på när brorsan med samma efternamn blir världsförstörande terrorist. Ja, det måste ju vara skräcken som förälder framförallt att vara ansvarig för att ha fött det barnet till jorden.

Men på något vis verkar barn också ha en utomordentlig förmåga att skilja på vad som är rätt och fel och vilka beteenden som är de eftersträvansvärda. Många har ju äldre syskon som uppfostrar en till stor del till exempel. Ändå inser barn oftast att det är föräldrarnas beteende som är det riktiga. Jag menar, även om ens äldre syskon snodde ens nya Barbiedocka och klippte av den allt håret, så skulle ju inte jag som förälder göra likadant mot mina barn. Det fick oss att fundera över vad som skulle hända med barn där man som förälder beter sig precis ett syskon.

Det hela började med B:ets traumatiska barndomsminnen. Hon är yngst i en syskonskara av flera. En dag när hon var i sexårsåldern kallade hennes syskon in henne i ett rum och stängde dörren. Alla satte sig i en ring runt henne och såg allvarliga ut. De började med att berätta för henne att de alla älskade henne väldigt mycket och att det var just därför de var tvungna att berätta det som skulle komma. Hennes föräldrar älskade henne nämligen också väldigt mycket, men så mycket att de därför inte hade kunnat förmå sig att berätta något väldigt viktigt för henne. De tystnade och tittade ner en stund. Sedan kom det; Kära B:et, du är utvecklingsstörd.

För att inga tvivel skulle uppstå lade de dessutom till att det inte var lönt att hon frågade sin mamma om sitt rådande förståndshandikapp. Mamman skulle nämligen förneka det, det var inget som var ägnat att avslöjas. B:et var utom sig. Tänk så var hon utvecklingsstörd. Hon sprang genast gråtande ut till mamman och undrade om det här var sant. Mamman förnekade givetvis. Och då visste B:et att det var sant som hennes syskon sagt; hon var utvecklingsstörd. Stackars B:et gick omkring ett bra tag i den här vetskapen. Och det kan ju inte ha varit helt lätt.

Vi undrade alltså över vad som skulle hända om man som förälder gjorde ett litet experiment, om man helt enkelt bestämde sig för att vara en Syskonförälder. Slita åt sig fjärrkontrollen i tv-soffan mitt i Bollibompa för att slå över till Californication och skrika att ”Det här får inte du se på, gååå, du är för liten, det har pappa sagt!”. Anfalla barnet när det är på väg in till sitt rum för att göra läxorna, brotta ner det på golvet och fisa det i ansiktet. Eller om man blir påkommen av sitt barn med att stå och småäta godis innan maten så vänder man sig om och väser ”Berättar du det här för pappa så dödar jag dig!”. Vid varje varför-fråga som man tycker är för svår eller dum så svarar man resolut ”Det ska väl du ta och skita i”. Och om man bestämmer sig för att man är helt slut efter jobbet en dag och bara, bara vill vara med sig själv och plötsligt blir störd av små klibbiga barnhänder så skriker man helt enkelt ”Gå uuut” och smäller igen dörren. Inte bara det, man vrålar shotgun och rusar fram till framsätet varje gång man ska handla, tar barnens tablettaskar och häller alla godisarna i munnen på en gång så att man inte kan ge tillbaka dem och tjuvläser dagböcker och avlyssnar telefonsamtal. Och om man har riktigt tråkigt som föräldrar en dag så kallar man in barnet i köket och deklarerar att ”Jag och pappa har någonting att berätta för dig: Du är adopterad.” Sedan väntar man några dagar tills man inte kan hålla sig längre utan bubblar fram mellan skrattattacker: ”Luurad! Gick du på det? Du är verkligen dum!”. Jag är säker på att det är väldigt många som skulle misstycka till ett sådant här experiment. Se det som oetiskt. Det var ett tag sedan som Lille-Albert mentaliteten var accepterad inom den psykologiska forskningen. Så det är mycket möjligt att följderna av Syskonföräldraskapet kommer ligga i dunkel även fortsättningsvis. Men det är en intressant tanke.