Gott nytt år. Det är en alldeles strålande dag. Den har blivit nyårskantad av gnistrande frost och immiga andedräkter för att gå ihop med champagneflaskornas rök. Det är ett nyår på väg. Kanske blir det ett soligt nytt år. Det hjälper att tro. I alla fall ibland, enligt självhjälpsböckernas alla råd. Om att tänka sig lycklig. Och gnistorna kommer falla över Stockholm i natt. Både faktiskt och bildligt. Alla dessa förväntningar som följer av denna enda dag. Resten av framtiden väntar. Och alla som kommer vakna i samma gamla liv med tunga huvuden i morgon. Och vad vill jag. Vad önskar jag denna klara kyliga dag när det faktiskt känns som att det finns en himmel där uppe. Någonstans att komma. Att stiga upp mot stjärnorna. Önskningarnas dag. Jag har alltid bara önskat mig en sak. På riktigt. Att vara tillfreds. Att vara nöjd. Att kunna ta ett djupt andetag utan att fastna någonstans på mitten. Utan att känna att syret aldrig når riktigt ner. Att andas in och andas ut någonslags klarhet. Här vill jag vara. Är det inte det livet handlar om. Att finna någonslags ro. Som en modern Goethe. Bort från alla måsten och krav och de orimliga förväntningar som ställs på en. Av att alltid vara ständigt bättre. Att vinna alla de små spel som livet kantas av. Kärlek, vänner, jobb och den perfekta lägenheten. Små triviala vardagssaker som blir en kamp. Jag vill vara nära. Det här året vill jag komma närmre det verkliga. Och en färd mot Stockholm idag. Ett tåg jag suttit på så många gånger under så många år. Det är som att resa genom tiden. Ett annat liv. En annan man. En annan jag? Genom alla dessa händelser som hänt och påverkat och förändrat, har de verkligen gjort mig annorlunda. Har jag blivit något bättre. Det får mig att tvivla på mina val. En osäkerhet på om jag någonsin gör dem. Valen. Om jag inte bara låter mig dras med i någon slags livets ström. Sveps med, dras ner till botten, sköljs upp på land. Simmar jag någonsin motströms. Kämpar jag. Hittar jag ett mål dit jag med alla mina krafter försöker ta mig. Det känns som att energin under så många år gått till att hålla mig över ytan. Att inte ge upp under vattenmassor och händande. Och jag ser ut genom fönstret nu. Över ett landskap som är vackert. I ett land jag tycker så mycket om. Som inte bara är mörkt och grått utan även ger lugn. Och jag undrar. Hade jag valt något annat. Om jag verkligen gjort mina val. Hade jag valt ett vattenfyllt Stockholm med alla dessa stressade människor i så skarp kontrast till den natursprängda grunden. Till solida byggnader och osäkra individer. Om jag inte bara gett efter för något slags öde, för alla de små bitar som livet byggt åt mig. Som jag kunnat bygga om. Som en annan bro, en annan flotte som tagit mig till en annan strand och ett annat liv. Eller har jag gjort ett val genom att följa med. Ibland blir jag rädd för att jag är för feg för att bygga upp. För rädd för att jag ska misslyckas, göra något håligt och ostadigt och falla. Istället låter jag mig vaggas, lägger mig i en ström och ser vart den tar mig. Kanske finns det något ställe där jag hellre velat vara. Det går så dåligt ihop med att vara nöjd. Det är raka motsatsen. Att sträva. Att finna det ultimata. Och kanske är det vad som krävs för att finna en ro. Någonslags värdighet och styrka. Tro på sig själv. Att man skapat det bästa man kan för sig själv. Men det är denna ständiga balansgång. En balansgång mellan att nöja sig eller kräva något som inte finns. Kanske ska jag detta året vara nöjd. Fungerar inte det får jag simma motströms nästa år. Så i natt. I natt ska jag se ut över staden och tänka att den inte är min. Inte nu. Inte i år. Kanske är det bra så. Och nya år kommer.
