Idag har jag känt mig som Hank Moody. Hank Moody light mer kanske. Och mindre känd och inte ständigt prisad för min begåvning och snygga look. Eller mina fantastiska oneliners. Inte så mycket fucking and punshing heller nu när jag tänker efter. Ja. Som en Hank Moody utan de coola egenskaperna. Det är ett riktigt jäkla bottennapp alltså. Om man drar det vidare så betyder det ju att jag inte alls känt mig som Hank Moody utan som en sorglig och försupen varelse som ständigt fuckar upp allt i sitt liv. Men så har jag inte riktigt känt mig. Ändå. Kanske har jag lite förskönat mig själv och lider av en svag dos av narcissism. Det är en underlig kombo. Självömkan är kanske det rätta namnet. Liksom den där känslan av att egentligen gör man inte så mycket fel, det är bara livet eller ödet eller kanske om det vill sig riktigt väl en Gud som jävlas med en. Och man förtjänar det faktiskt inte. Okej lite kanske. Men inte Såhär. Det är en positiv egenskap som de flesta människor besitter har jag lärt mig i min hobbypsykologiska utbildning som gör att jag föreställer mig att jag gör klockrena analyser. Det där att när allt går åt helvete, då skyller man det på yttre omständigheter. Och när livet är på topp då prisar man sig själv för att man har lyckats så inihelvetes bra. Men det stämmer inte det heller. Jag klandrar mig själv för allt. Jag ältar och tänker igenom och ångrar och stampar på samma ställe. Men när jag tillslut slår näven i bordet och säger fuck it. Nu får det vara nog. Då går det ju inte över. Då börjar jag klandra världen eller det där något istället. Det försvinner alltså inte. Det är den ständiga känslan av att något är orättvist, och är det inte jag själv så är det något annat. Men att släppa det. Det funkar inte. Så från skärselden in i självömkan. Är det inte sorgligt.
Så alltså. Jag är lite Moody idag. En blandning mellan självhat och självgodhet och självömkan. För i allt det här så inbillar jag mig lite, att vem fan hade jag varit utan den här självdestruktiviteten. Den är ju ändå underhållande på något vis. Den är underhållande i själva händandet eftersom jag då ofta är för packad för att tänka på konsekvenserna. Den är underhållande några månader senare på en förfest. Men den är totalt förintande morgonen efter. Då är det där skit i allt och jag ska visa dig vem som är drottningen av dekadens och av att kunna Leva, ja den är fan bara en huvudvärk och ett så oklart minne att den istället degraderats till en ångestkänsla av meningslöshet. Fram till nästa helg. Om man har tur. Och ändå. Ändå vet jag inte vad livet hade varit utan det. Det är som att jag skapar en historia. Om det inte finns något så måste det göras. Det är som att måla en tavla från en tom duk eller en låt som rör upp alla känslor igen. Kanske är det en flykt från tristess eller en flykt till att ha något konkret att lägga skulden på i det som annars är så oklart varför det inte känns bra. Och det är ett underligt liv. Jag har alltid svårt att avgöra om Moody-livet är en flykt eller om jag har fel och egentligen är på flykt de perioder jag är Laila bakar korsning med Martin Timell (riktigt obehaglig). Jag är otroligt bra på det där. Det som att vara en schizofren människa fast i livsuppdelningen. Jag inbillar mig att det är det positiva. Det skulle bara vara alltför elakt om vi bara hade givits det fula. Jag inbillar mig alltså att det är två sidor av samma mynt. Att de som åstadkommer mest också är de som lever hårdast. Att produktiviteten och de mörka sidorna hänger samman. Men det är väl också fel. För utan de mörka sidorna hade man ju inte haft en ständigt överhängande risk att falla ner i ett stup och totalt tappa fotfästet och gå in i någonslags mörkarummetkoma av totalt och fullkomligt ogörande. Är inte olyckliga människor dessutom generellt sett mer tjocka? Fast då är ändå koman bättre, koman är i alla fall en ytterst effektiv bantningskur. Dåligt för musklerna dock. Och fullkomligt meningslös. Det är att vara fast med sig själv och inte orka göra någonting. Alltså motsatsen till att leva. Tråkigt. Lagom är bäst i klassiskt svenskt maner. Lite lagom mörkhet. Sådär så det genererar lite mystiska uttalanden och några tavlor och lite rockiga ringar under ögonen.
Men här kommer jag alltså till kärnan. Jag hade varit en förbannat sexig man. Men som tjej. Det genererar inte helt enkelt. Det genererar inte några ligg att vara borttappatpackad och gå med uppknäppt skjorta. Eller det gör det väl med all säkerhet. Bara totalt fel ligg med totalt fel män och dessutom en risk att bli ofrivilligt lagd, våldtagen, rånad och endast några könssjukdommar rikare. Låter jag cynisk. Inte alls. Sådär slutar det ju väldigt sällan. Istället är risken betydligt större att valet sker i en inbillad alkoholpåverkad frivillighet som resulterar i en totalt ofrivillig morgon. Klaga är ju inte ens lönt. Det är helt självförvållat. Eller så blir det rätt. Alldeles för rätt. Den vanligaste utgången; när man inbillar sig att man har självdiciplin och stenkoll på sig själv. Men jodå. Det. Är väl ändå det största misstaget man kan göra. Att gå och ligga med någon man tycker om. Något som man inte hade gjort om man var fullkomligt nykter hur gärna man än hade velat, för då hade överjaget vunnit den lilla kampen genom att måla upp happy frappy family som mer tilldragande än en sexscen och en stenåldersdrift. För ja. Kvinnan vill ju hellre ha barn och familj och någon som håller om en på natten. Eller så har hon bara en dildo i nattduksbordslådan och tänker att vad fan. Det är inte värt. För så bra är ni inte. Men det är ju utanför den här diskussionen. Nä. Säg att man går hem med Mr Right. Och vaknar upp och inser att alkoholen och den öppna skjortan och de coola onlinersen och eventuellt de håriga benen (på sig själv), suprise: De gav inte alls intrycket av att vara Hank Moody! Den nya kultpersonen som alla vill hålla kvar och aldrig släppa. Njä. Det är liksom lite mer av det där med den hemska slampigheten. Jodå. Tack och hej. Det var bra så. Baby rulla av. Adjö den coola tvåan på Östermalm och seglingssemester ur en prippsblåreklam. Du kan stå och vänta i dörröppningen i en evighet. Men han kommer inte att fråga om ditt nummer. Eventuellt kan du förvänta dig ett litet barn om du nu törstar efter familjelyckan. Men då kan du samtidigt räkna med att bli utesluten ur bekantskapskretsen, ensamstående morsa som av bara farten plötsligt står och röker under köksfläkten. Och säkert dessutom sedd som abortmotståndare. Vidrigt. Så du köper dina dagenefterpiller och tänker att ja, vafan, nu har jag lite prostituerat mig till mig själv. Men om en månad eller två när det här har blivit en kul historia så är det kanske värt det. Vänta och se. (Och ja, visst fasen är det värt det ibland). Men det värsta är att liggande överlag inte bara motverkar en fortsättning med den respektive mannen ifråga, utan även överlag med andra män. Att vara rapp i käften och dekadent och ens lite lagom mörk har alltså visat sig vara ganska kontraproduktivt som en medlem av det kvinnliga könet. Och det är ju så fruktansvärt Trist samtidigt. För i alla de där pekpinnarna till mig själv om vad som är rätt och bra så tappar jag ibland bort mig själv i tråkigheten av det hela.
Säger vi att jag hade varit Hank Moody idag. Med de positiva attributen (plus bröst – och bröst måste väl ändå överlag räknas som ett stort plus). Då hade jag ändå inte funkat. Hank Moody gör sig bäst som just Hank. Tyvärr gör jag mig också bäst som Hank. Med min oskyldigt barnsliga uppsyn gör jag mig också alldeles fantastiskt bra som en fin flicka. Men oh. Oh. Så. Jävla. Tråkig. Så i mina perioder som tränande GI brud med blonderat hår och måttligt alkoholintag över en parmiddag är jag säkert en kvinnlig motsvarighet till Hank Moody. En fast rumpa, en söt flickvän med grytan på spisen på kvällen och pannkaksmeten på gräddning på morgonen. Inte alls utslagen och ättiksdoftande. Jag är faktiskt helt fantastiskt bra på den där rollen också. Det är bara det att förr eller senare så tröttnar jag. Fram till nu har jag skyllt på ödet eller den icke existerande Guden (för i de där tillfällena när allt går skit så är han ju alltid ickeexisterande) för att Hank väcks till liv. Men jag tror att jag väcker honom. Väck inte den björn som sover. Men om man inte gör det då skulle man ju sova bort hela livet. Aldrig vakna ur idet. Ja då skulle det ju inte vara något liv alls. Så det är lite pest eller kolera. Så jag väcker honom avsiktligt till liv. Och förtränger eller förnekar det. Och sen förbannar jag mig själv och allt annat för att jag pålagts denna last av Moodyness. Och det hade inte gjort mig ett dyft. Alls. Om inte denna kvinnliga form av Moodyness setts som så fruktansvärt och totalt på kollissionskurs med fröken flickvän. Hora och madonna. Kan vi aldrig slippa uppdelningen – kan inte ray of light få visa vägen och göra mig till den perfekta kombon. En totalt trogen äppelkaksbakande Hank Moody som i förklädesfickan har sömntabletter och efter parmiddagen halsar vodkan ren och varvar söndagsfilmen på fyran med att ligga på golvet och gråta över att det av tavlorna, böckerna eller musiken inte ens blev en tumme och aldrig har för ont i huvudet för att ha sex. Men nej. Det är självdestruktivt. Och självdestruktiviteten är som att sätta på sig en träningsoverall över fredagsoutfitten. Den verkar radera alla kvinnliga attribut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar