Miss Spy

Min underligaste utekväll var när jag var på andra sidan jorden och blev spion för ett natt. Även om jag insett att det antagligen är något fel på mig. Det är liksom lustigt att man kan vara fruktansvärt berusad och ändå ha en fullt fungerande fantasi. Jag tror att jag har en felaktig reaktion på alkohol. Det är som när andra personer tar droger. Jag blir liksom inte full. Jag går in i en fantasivärld. Allt är helt tydligt, det är bara det att det inte är sant. Men just då, i min värld, är det den enda sanningen. Det är som att befinna sig i en spännande dröm. Och det är lika meningsfullt att försöka övertyga mig om sakernas faktiska tillstånd i det stadiet som det skulle vara att försöka övertyga mig om att Charlie Runkle är attraktiv när jag är nykter. Just denna natt var jag alltså spion. Och det är inte så att jag hittar på eller ljuger. Jag var verkligen helt och fullkomligt övertygad om att detta var vem jag var. Det var inte alls kul. Jag förstod inte riktigt varför jag hade fått det uppdraget. Mer än att jag uppenbarligen var en väldigt viktig person.

Jag spenderade alltså ungefär en timme på fyllan med att försöka övertyga min vän om att jag var svensk spion med uppdrag att förstöra en atombomb som Saddam Hussein hade. Det hjälpte inte att hon sa att Saddam var död. Eller att om jag var spion så borde jag ju inte berätta något för henne. Ens på fyllan. Hennes kille som också var ganska alkoholpåverkad var mest konfunderad over varför Sverige hade skickat en spion till ett allierat västland på andra sidan jorden. Sen var jag sjukt sur och hade ett bråk med killen som jag träffade för att han egentligen var rysk spion och ville åt mina spionkunskaper. Detta beteende kan ha berott på att jag spenderat de senaste månaderna med att läsa 10 stycken Hamiltonböcker. Fast jag inte tycker om dem. Det var ju tur att jag inte försökte mig på något stuntuppdrag (fast det är troligt att jag kan ha trillat någon gång under kvällen). Jag spenderade dagen efter med att må extremt dåligt och bestämma mig för att i fortsättningen bara lämna lägenheten för att köpa hamburgare och i så fall i solglasögon. Nu ett tag senare tänker jag att man ju måste se lite humor i det hela. Och kanske påminna sig själv om att inte shota vodka efter att man levt på kaffe i en vecka och sovit tre timmar per natt. Men sådant verkar svårt att komma ihåg.

Att tala med sig själv

Ofta är det som att jag talar med mig själv. Jag undrar om alla gör så. Eller om det är någon slags sjukdom. Fast jag tror inte det. Jag har för mycket hjärnverksamhet. Jag läste det någon gång. I en vetenskaplig artikel. Att när man är som jag så har man många kopplingar mellan nervtrådarna. Eller vad det var. Varför kan jag inte lägga det på något meningsfullt. Jag tror jag har valt fel yrke för min hjärnhalva. 

Belle & Sebastian – I'm A Cuckoo

Syndernas förlåtelse

Det svåraste med att träffa någon ny är att veta hur mycket ska man berätta egentligen. Och vem är man. Är man summan av allt man gjort, eller är man den man blivit. Om man har förändrat sig, är man då fortfarande den gamla då? Har man en skyldighet att berätta om det man varit, eller är det också bara ett själviskt försök att få syndernas förlåtelse? Vi diskuterade det härromdagen. Jag menade att man i ett förhållande borde berätta om det man varit, om de fel man gjort förut. Medan du menade att man inte alls borde det. Varför skulle man berätta om alla saker man gjort om det riskerar att såra den andra. Varför skulle den vilja veta om alla ens felaktiga beteenden. Det är ju i själva verket bara egoistiskt. Just för att få en förlåtelse. Att få reda på att den andra skulle älska en oavsett. Och det är ju att begära för mycket. Den andra kanske inte skulle älska en oavsett. Den skulle kanske inte alls behöva göra det. Den kanske inte alls hade velat förlåta. Och så måste den plötsligt semiförlåta ens dåliga beteende i ett förgånget, och kanske gå omkring och oroa sig för något som den aldrig hade behövt veta. I synnerhet om man faktiskt ändrat sig. Om man själv vet att man har gjort fel och just därför inte kommer att göra om det, vad är det då för mening med förändringen om man tänker berätta om allt.

Fast om man inte har förändrat sig då. Om man fortfarande är den där personen, då blir det ju lite som en varning till den andre. Kolla här; såhär kommer jag kanske att göra. Som om man ger sig själv en utväg om man nu skulle göra något fel, att jag sa ju faktiskt det, jag berättade ju att det var sådan jag är. Och det är ju inte heller rätt. Då är det ju som man ger upp och tänker att det är okej att göra om gamla misstag. Och oavsett, så tror jag att du hade rätt. Att berätta allt är egoistiskt, det är just för att få syndernas förlåtelse och veta att någon, i synnerhet den man är tillsammans med älskar en för hela den man är. Trots alla fel man har gjort. Visst kan det vara svårt att bära det inom sig, och i längden känns det kanske som att förhållandet är byggt på en lögn, och bryter ner en själv. Men det är väl straffet som man får. Det är väl just den bördan man ska bära själv om man begått ett misstag. Och inte lägga över det på den andre för att få en förlåtelse som man kanske inte är värdig eller kan kräva av den andre.

Kanske är nyckeln till det hela att faktiskt förändra sig på riktigt. Att ta tag i saker och förlåta sig själv. Och när man väl vet att man inte är den personen längre, man är inte alla sina gamla fel, då behöver man inte heller berätta om dem. Jag undrar om jag någonsin kommer att komma dit. Jag vill ha syndernas förlåtelse av den som ska älska mig livet ut. Och jag vill att den ska veta att jag inte kommer att vara perfekt. Och att jag gör fel och misstag. Även om jag vet att det är egoistiskt. 

Sommarvärme

Sommaren är lite som ett värmebandage. Eller en vetekudde. Som om solen och värmen lindrar och sveper in problemen i ett mjukt skal som gör dem mindre taggiga och vassa. Alla dofter och fågelkvitter och färger och hav och första doppet i iskallt vatten sveper bort vinterkyla och tyngd. Var på konstrunda i helgen. Alla tavlor och skulpturer och dyra installationer drunknade i naturen. De blev liksom bara bleka och ovärdiga avbilder. Verkligheten överträffar alltid dikten. Och konsten.