En dag vaknar man upp och vet inte längre. Har glömt vad felet är. Det var du. Det var ett krossat hjärta. Det var en förlorad far. Det var. Men så är det inte allt det där längre. Det går inte längre att skylla på. Det blir istället en självömkan och ett ältande. Något som inte befogar överseende. Och det är på något sätt så mycket värre. Att inte veta vad det är som är så fel. Att inte själv kunna bortförklara och peka på och förklara. Att inte ha någon som helst aning om varför man mår så dåligt. Men att man gör det. Det går att säga vad som helst. Allt kan göras om till förklaringar. Gamla sår, mycket att göra, ett långsamt svävande liv i väntan på att komma vidare. Att känna att man står still och väntar på att livet ska börja igen. Men det blir på något vis ändå en lögn. En förklaring som är krystad och påhittad för att man inte vet. Och detta ovetande. Det blir tillsist anledningen i sig.
Kanske har jag bara fastnat. Jag har fastnat med mina högar. Och jag kan inte sortera. Det är som ett rörigt rum, ett skrivbord fullt med pappersstaplar. Totalt i oordning. De riskerar att falla ner och begrava mig underst. De svajar oroväckande. Och ändå fortsätter jag att bygga på dem med ännu fler blad av underliga beteenden. Kan inte förlåta mig själv för alla mina misstag. Och vet inte var jag ska börja min städning, sortering och utrensning. Alltså lever jag i någon slags trångmål. Jag är så arg för jag måste leva med mina fel och brister ständigt närvarande. Och då blir det inte lönt att bättra sig. Då kan jag lika gärna kapitulera för den där påminnelsen om att det är jag. Lika gärna fortsätta. Och jag trillar in i mitt röriga rum gång på gång och står där med panik och bultande hjärta och åtsnörd strupe. Det är så mycket lättare att få glömma det där rummet för ett tag. Att sjunka ner där på marken. Och sedan vakna på samma ställe, där högarna växt med ett par meter under gårdagskvällen och natten.
Det är precis som jag försöker genomföra ett själsligt bantningsförsök. Där man sätter upp mål. Och lovar sig själv att bli bättre. Nästa år inget fett, socker eller några giftiga kemikalier. Nu är det utrensning och en bättre människa som ska komma ut ur mörkret och smutsen. Och det går bra några dagar. Tills det börjar kännas tungt och konstigt och tomt och meningslöst. Det är ändå ingen som ser hela den stora omvälvande förändringen. Inte ens en själv. Och ett misstag. En chokladkaka. Då har man redan gett upp. Och sedan äter man tvångsmässigt upp allt som finns i huset av onyttigheter. Det är så underligt. Så kontraproduktivt. Att man gör det där gång på gång. Fast man vet konsekvenserna. Man vet att kakan eller ett litet snedsprång inte är hela världen. Bara man slutar där. Och ändå. Ändå så är det som att man kastar in hela handduken och gör det så mycket värre. Och istället för att bli lättare så blir man tyngre och tyngre och arg för all sin svaghet och oförmåga att övervinna sig själv. Det är som att fastna i en Kafkavärld. Man kommer aldrig ut. Man riskerar att drabbas av invärtes fetma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar