Syndernas förlåtelse

Det svåraste med att träffa någon ny är att veta hur mycket ska man berätta egentligen. Och vem är man. Är man summan av allt man gjort, eller är man den man blivit. Om man har förändrat sig, är man då fortfarande den gamla då? Har man en skyldighet att berätta om det man varit, eller är det också bara ett själviskt försök att få syndernas förlåtelse? Vi diskuterade det härromdagen. Jag menade att man i ett förhållande borde berätta om det man varit, om de fel man gjort förut. Medan du menade att man inte alls borde det. Varför skulle man berätta om alla saker man gjort om det riskerar att såra den andra. Varför skulle den vilja veta om alla ens felaktiga beteenden. Det är ju i själva verket bara egoistiskt. Just för att få en förlåtelse. Att få reda på att den andra skulle älska en oavsett. Och det är ju att begära för mycket. Den andra kanske inte skulle älska en oavsett. Den skulle kanske inte alls behöva göra det. Den kanske inte alls hade velat förlåta. Och så måste den plötsligt semiförlåta ens dåliga beteende i ett förgånget, och kanske gå omkring och oroa sig för något som den aldrig hade behövt veta. I synnerhet om man faktiskt ändrat sig. Om man själv vet att man har gjort fel och just därför inte kommer att göra om det, vad är det då för mening med förändringen om man tänker berätta om allt.

Fast om man inte har förändrat sig då. Om man fortfarande är den där personen, då blir det ju lite som en varning till den andre. Kolla här; såhär kommer jag kanske att göra. Som om man ger sig själv en utväg om man nu skulle göra något fel, att jag sa ju faktiskt det, jag berättade ju att det var sådan jag är. Och det är ju inte heller rätt. Då är det ju som man ger upp och tänker att det är okej att göra om gamla misstag. Och oavsett, så tror jag att du hade rätt. Att berätta allt är egoistiskt, det är just för att få syndernas förlåtelse och veta att någon, i synnerhet den man är tillsammans med älskar en för hela den man är. Trots alla fel man har gjort. Visst kan det vara svårt att bära det inom sig, och i längden känns det kanske som att förhållandet är byggt på en lögn, och bryter ner en själv. Men det är väl straffet som man får. Det är väl just den bördan man ska bära själv om man begått ett misstag. Och inte lägga över det på den andre för att få en förlåtelse som man kanske inte är värdig eller kan kräva av den andre.

Kanske är nyckeln till det hela att faktiskt förändra sig på riktigt. Att ta tag i saker och förlåta sig själv. Och när man väl vet att man inte är den personen längre, man är inte alla sina gamla fel, då behöver man inte heller berätta om dem. Jag undrar om jag någonsin kommer att komma dit. Jag vill ha syndernas förlåtelse av den som ska älska mig livet ut. Och jag vill att den ska veta att jag inte kommer att vara perfekt. Och att jag gör fel och misstag. Även om jag vet att det är egoistiskt.